Heyyia och Godkväll gott folk!
Hittills kan jag kort meddela att Universitetslivet går ut på att släpa sig upp i ottan på ohumana tider, pimpla i sig obscena mängder kaffe o stirra sovrummstaket till halv tre om nätterna. Om man inte är ute och pimplar i sig öl till den tiden, that is.

Idag ska jag dock förtälja historien om när jag för första gången mötte min supervisor.

Efter en förvånansvärt hårdsovad natt släpade jag mig upp o hävde i mig dagens första kaffe, packade så mina tegelstensböcker i den lilla ryggsäcken och slängde mig upp på cykelsadeln. Framme vid föreläsningen invigde jag med att sova första timmen tills Lene petade i mig och framförde att det var rast, så jag släpade mig längs det milslånga korridorerna och köpte en ny kaffe. Efter det var jag pigg o glad och lyssnade intresserad till ett föredrag om proteiner. Intressanta ting detdär, men nu var det inte det jag skulle tala om.

Nä för efter den lektionen begav jag mig hemåt i lovorden om att stoppa näsan i en av mina väggtjockaböcker (o då menar jag inte plywoodvägg, snarare vägg ala Berlinmur) men mja... Det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Så efter att ha surfat runt på internetet i två timmar hävde jag mig upp på cykelsadeln igen för att ta en tripp till sjukhuset och träffa min Supervisor. Förklaring om vad jag ska med en Supervisor till är kanske på sin plats.
Jo ni förstår jag är ju ihoptotad med två norskar i en studiegrupp som sen är medlem i en tutorgrupp som Sejer är ledare för. Sejer är förresten oförskämt lik Sergey som är en av grundarna till google, men det VAR ju inte det jag skulle berätta nu. Supervisor är alltså Sejers huvudman, ansvarig för oss alla. Det känns ju inte så betryggande kanske, det förstår ni snart så snart jag är klar med min historia.

Glad i hågen kommer jag så fram till sjukhuset, irrar runt en liten stund innan jag funnit min rätta väg (sjukhuset i sig är typ större än Sveg) o blir sen inlurad ännu längre in i universitetshospitalets förunderliga gångar och leder. Där hittade vi en liten, liten gråhårig glasögonman med skägg tjockare än det snårigaste hallonbuskage, blinkande mot oss som om han aldrig sett ljuset förut när han kikade upp från sina decimetertjocka böcker, som presenterade sig som vår supervisor. Jag börjar ana oråd.
Jag blev så intutad i närmsta fikarum med mina norska studiekamrater o sen tar lidandet vid.
HUR I HELA FRIDEN KAN MAN PRATA SÅ SAKTA?! Jag lovar att det rörde sig om två tidsrymder innan dendär karln kom till kritan. Jag såg framför mig hur hela mitt liv tog form och genomfördes på den tiden det tog för honom att formulera vad han hette. Efter tio minuter av denna tortyr började det klia o krypa i underhuden på mig och jag satt å tröck nageln rakt in i handen för att jag inte skulle förlora medvetandet. Ett tag övervägde jag faktiskt att krypa ur mitt skinn, klämma mig ut genom den lilla dörrspringan och fly för vind och våg. Om dendär karln ens tänker dubbelt så snabbt som han pratar hade jag ändå hunnit till antarktis till fots innan han märkt att jag försvunnit. Och hunnit gro tillbaka mitt skinn.

Efter 45min långsamma funderingar från denne herre blev jag äntligen befriad. Luften utanför rummet var friskare än den var första gången någon tog ett andetag på denna jord! Efter att ha irrat runt och försökt finna min väg tillbaka ut ur sjukhuset, inkluderat hört obscena skrik från olika håll och fått en bår med en man med ett ben som stod i fel riktning framkörd framför mig, cyklade jag som för att göra kompensation för min långsamma supervisor som en piskad iller hem o fann mig själv här.

Nu ska jag börja bygga upp mitt psyke för långsamhet inför presentationen av vår opgave som äga rum om två veckor. Önska mig all lycka och välgång att jag (och övriga) kommer levande ur det.