Det är som att avsaknaden på färg i universum suger ur all form av glädje ur mig. Skolan är trist. Mat är trist. Att göra vad som helst är grått och trist. Man vill helst bara inte vara, och det slutar upp med att man sitter i ett hörn och suckar uppgivande för sig själv.

Så gör man sig en kopp thé, och när man känner värmen från vätskan sprida sig från magen och ut i hela kroppen, förstår man hur isbergen känner sig i vårsolens gassande strålar. Sakta men säkert tinar alla problem upp, och om man tittar riktigt noga kan man allt se solen där bakom alla tjocka moln.

Man har inte mycket till världsliga problem när man kan lösa upp dem med en kopp thé.

Jag måste erkänna att mina ben har varit smått neglicerade i ett bra tag nu. För att tänka på det har de nog varit bortglömda hela mitt liv. Jag har turen att vara född med ganska (om jag må säga det själv) otroligt välformade ben, så fix-idéerna har liksom inte fixerat sig där. De fixerar sig vid dåliga saker (som ni kanske vet).

Så jag tittade mig i spegeln. "Ja men, är det möjligtvis inte mina kinamats-ätarpinnar till ben som får mig att ha denna V-form (som beskrivet i tidigare inlägg)? Det görs i sanning inte bättre av att de är så obeskrivligt tunna".

Så vips satt jag vid datorn och googlade nya träningsmetoder för benen (Om ni nu trodde att jag hade eventuellt värt skolarbete att utföra så kan ni ju illa kvickt glömma det) och då i synnerhet lår- och rumpmusklerna. Pigg och inspirerad som jag blev (efter att ha hittat en bodybuildersida - var ska dethär sluta tänker ni nu) trampade jag barskt iväg till gymmet för här skulle förändring ske.

Det gjorde det inte. Där stog jag på trampmaskinen och så smått förvirrad ut då tramporna inte sjönk ned. Jag hade lättaste motståndet, men även när jag la över all min vikt på det ena benet rörde sig trampan fortfarande inte en millimeter. Jag tittade mig förvirrat och hjälplöst omkring efter en ledande hand, men alla dessa svettiga människors händer verkade vara upptagna med att bränna kalorier. Så jag tog och hoppade lite lätt på ena benet på trampan, och jo visst, om man ville, kunde man ana att den rörde sig.

Så det gav jag upp. Jag satte mig troget på motionscykeln och trampade loss. Och eftersom alla andra bestämt sig för att träna samtidigt som mig uppnådde träningslokalen ca 70grader (observera, samma temperatur som en - kanske mesig - bastu) och jag måste ha tappat ungefär en hel del i vikt då vätskan fullkomligt forsade ur mig. På alla möjliga ställen.

Men väl det. Efter tjugo minuter på denna cykel och femton kilo lättare kände jag mig redo för mina nya fantastiska ben-styrkar-övelser. Tappert började jag med squats utan tyngd, med orden "börja lätt och fortsätt sedan långsamt uppåt i styrka" och det gick ju alldeles utmärkt. Barnsligt nyfiket tog jag mig till vikthyllan (eller vad nu hyllan där alla vikter ligger på nu heter) och fann mig den lättaste: 10 kg. "Okej", tänkte jag "10kg är fem på vardera ben och min lårmuskel (observera, anatomi 1.0 - låret består av endast en muskel) är ju ändå ganska närvarande så det borde den väl kunna klara".

Ni kan ju föreställa er fröjden att ha sett mig utöva denna kommande squatkonst med 10kg på axlarna. Eller nej, det kan ni nog inte, så roligt var det. De stora starka karlarna släppte snabbt sina 100kg tyngder i det nylagda golvet med ett unisont brak och skyndade till min undsättning när jag gjorde min första squat och långsamt tappade balansen och som i slow-motion föll till sidan, som paralyserad av det som komma skulle. "Må jag bara inte bryta ett arm eller en ben, och särskilt inte min näsa" tänkte jag i mitt fall, till synes fullkomligt ointresserad av att hålla någon form av korrekt språk.

Men det blev inget tungt golv. Istället blev det hundra hårda svettiga muskler och jag funderade ett tag på om golvet inte hade varit en bättre lösning. I alla fall för min värdighet.

Så månadens prövning, att få en god inställning till kost och motion, har lutat lite väl mycket åt det lata och tillfetande hållet. Men jag har haft en ganska glad och god sinnesstämning, och det är ju inte att förakta. Igår fick jag dock en sensationell upplevelse av att mina ben och armar skulle övergå i ett epilepsianfall ifall jag inte gjorde något ansträngande, så då gick jag till gymmet. Mycket trevligt! Jag cyklade och cyklade så jag trodde jag skulle kräkas (och är det en hälsosam inställning till kost och träning, tänker ni då, och jag säger: JA! För är det det jag vill så är det det jag vill).

Efter det googlade jag kvinnliga kroppsformer och kom fram till att jag ser ut som som följande: V.

Intressant tänker ni. Sant tänker jag. Om jag inte skiftar kroppsform till boll då, efter att ha ätit alla de chokladbollarna (underförstått--> du blir var du äter!). Så äter du många äpplen får du äppelform, och äter du många päron får du päronform, och äter du många klockor får du timglasform. Så tror jag bestämt att det var.

Jag undrar vad jag har ätit med V-form.

Varför finns det aldrig en enda kotte som arbetar på universitet med mer än ett halvt fungerande snedsnurrande hamsterhjul bakom pannbenet? Jo, det ska jag tala om varför; därför att de som faktiskt kan något om någonting blir inte kvar som lärare på universitet!

Så därför sitter jag nu här igen med en halvt efterbliven handledare. Denna är inte, som den tidigare varit, långsam, utdragen och oeffektiv, utan istället borta, inte närvarande och missförstående. Skitstövel.

Så låt mig säga att den 15min långa examination som väntar tillsammans med detta efterblivna troll (som i denna vecka, alltså en vecka innan vi ska lämna in hela bachelorprojektet, kom på att det kanske vore bra om vi breddade vår problemställning en aning (så dags att säga det nu, fjärthjärna!) - och fortsatte sen med att han åker till Australien och inte kommer kunna svara på fler frågor. Nähä, men tack och adjö då, korkis) inte kommer bli en överdådig upplevelse.

Ibland hatar jag mitt liv något så fantastiskt.

Februari gick alltså ut på att träna röven av sig. Det gick lite sisådär. Det fungerade finfint de första två veckorna och sen blev jag sjuk, och då havererade alltsammans (ok, det kanske började haverera lite innan jag blev sjuk, men nu skyller vi på sjukdomen). Så jag avslutade månaden med att inte träna de sista två veckorna. Då februari bara består av fyra veckor kan vi glatt konstatera: hälften vunnet, hälften försvunnet!

Så vad ska vi då ägna mars månad åt förutom att sitta och längta efter vår och sommar? Efter att ha konstaterat att februaris prövning var lite väl hård, så ska vi nog trappa ned lite på prestationsstegen. Så i mars månad skall E/Pål/Maria/Greta/Kärtbarnharmånganamn spendera på att få en hälsosam inställning till mat och träning. Inte för mycket, inte för lite, bara alldeles hälsosamt lagom. Så får det bli!