... Vad man vill om mitt nya hår, men en sak är iaf säker: det är extremt bångstyrigt!

Så när man står där i morgonottan och känner sig allmänt deprimerad som man gör den årstiden då mörkret ligger tungt när klockan ringer och stretar och drar i sitt hår med en kam för att få det att se någorlunda normalt ut, ja då är det ganska fogligt.

För mitt hår fjäskar nämligen. Eller snarare luras. När man står där framför spegeln och säger att nu lägger ni er små hårstrån si eller så, ja då gör de som man säger. Men stunden man kliver utom räckhåll för en spegel så säger det bara PFHOFF! och så ser det återigen ut som en skata har rullat runt på mitt huvud i minst en kvart.

Besynnerligt irriterande.

För några veckor sedan (osäkert när, kan också ha varit flera månader sen, alt flera decennier) upplevde J ett slag av hälsobehov och släpade hem frysta sillfiléer till vår överproppade frys (som är en del av det karismatiska kylskåpet).

De har nu alltså legat där inne ett bra tag nu medan jag luskat på hur man skulle tillaga den. För någon dag sedan läste jag något recept med passande smarrig bild till och blev inspirerad. Så idag skulle det dåd utföras!

Men besvikelsen blev stor. Där på tallriken låg något som såg extremt smarrigt ut, men kändes extremt farligt så fort det kom i munnen. Jag hatar nämligen fiskben! Och sillen var ju fullproppad med sånna! Fullständigt livsfarligt och jag kunde redan när fisken passerad framtänderna känna hur det slöt sig i halsen där de ondskefulla benen antagligen skulle skära mig upp inifrån på väg ner. Så det åkte ut.

Så där satt jag med något som alltså såg extremt smarrigt ut med en halvtuggad klick i mitten. Mycket otrevligt. Ledsamt funderade jag på hur jag skulle lösa detta dilemma med att måste äta upp, när jag insåg att jag inte bor hemma längre och så fantastiskt praktiskt det kan vara vissa gånger.

I barndomshemmet hade det nämligen aldrig gått för sig att ge upp så lätt. Där hade man säkert blivit sutten vid matbordet intill midnatt till vartenda litet sillben riskerat mitt liv på väg ner i magen innan man befriats från eländet.

Det är skönt att inse att man kan få slippa sådana saker.

Ja jag vet, J är en fantastiskt människa som står ut med alla mina hypokondrier, PMS besvär och allmänna psykutfall (som de numera berömda påstådda bombningsattackerna), men jag är faktiskt inte så pjåkig jag heller.

Som igår t.ex.

Då stod J mitt i vardagsrummet, borstade tänder, rapade och pratade, allt samtidigt. Detta endast iförd gamla, lessna kalsonger och en skitig vit t-shirt med tomatsås på, som dessutom var på gränsen till för liten. Handen som inte borstade tanden pillade i naveln, och hela sceneriet avslutades med att han fann århundradets navelludd som han lämnade på golvet innan han stolt spatserade ut ur rummet, uppenbarligen nöjd med sitt dåd.

Men vem bryr sig? I still think the sun shines out of his ass.

... Är farligt för hälsan har jag märkt.

Jag har under de senaste tre åren haft bröstcancer, lungcancer, hjärtfel, diverse blodsjukdomar, ovariecancer, tarmcancer, muskelsjukdomar, saknade revben och muskler, extra revben och muskler, och nu mitt senaste påfund: osynlig könssjukdom.

Varför dessa sjukdomar uppstått hos mig är osäkert, men har antagligen något att göra med att jag blivit extremt hypokondrisk sedan någon tryckte massiva böcker fyllda med sjukdomar i mina händer. Det senaste påfundet grundar sig dock i en artikel som jag läste idag om en relativt ny och osynlig könssjukdom som orsakas av mycobakterium genitalia, som jag nu alltså har. Detta kommer troligtvis leda till infertilitet och så småningom min död.

För jag menar, är man säker på att maskineriet fungerar?! Här går vi (för jag är säker på att jag inte är ensam) och säger att "när jag blir si eller så gammal, ja då ska jag skaffa barn". Som om vi kallt räknar med att allt kommer gå som smort. Inget stopp i maskineriet, och inga problem på de små liven heller. Men kan man verkligen vara säker på det?

Så nu ska jag gå och psykologisera mig själv ut ur denna (antagliga) hypokondriska situation, alt. göra mig själv gravid. Om jag nu kan.


Pyttsan!

Sedan vi flyttade har vi fått oss ett karismatiskt litet kylskåp. Det hummar, puffar, slamrar, slår och gurglar med belåtenhet, speciellt när man överfyllt det med mat. Om ett kylskåp kunde ha halsbränna skulle nog vårat ha det.

Tur att elen ingår i hyran, tänker jag.

Är det bara jag eller suger livet extra mycket idag?

Inatt har jag haft århundradets mardrömmar, flera stycken dessutom! Förstår inte varför. Tycker jag är söt och snäll och oskyldig som vanligt och förtjänar absolut inga illvilliga mördare och våldtäcksmän i min prinsessesömn.

Ibland blir jag så less på mig själv att jag inte bara kan vara glad. Jag har det så förbannat bra men istället ska jag bara gå och gruva mig för saker och vara rädd för händelser som antagligen aldrig kommer hända. Ganska värdelöst och onödigt faktiskt.

Ständigt detta värderande, funderande, grubblande och analyserande. Jag gör det så mycket att jag blir less på mig själv, vill bara stänga dörren och ta en paus. Men det är liksom svårt att bli av med sig själv.