För några veckor sedan (osäkert när, kan också ha varit flera månader sen, alt flera decennier) upplevde J ett slag av hälsobehov och släpade hem frysta sillfiléer till vår överproppade frys (som är en del av det karismatiska kylskåpet).

De har nu alltså legat där inne ett bra tag nu medan jag luskat på hur man skulle tillaga den. För någon dag sedan läste jag något recept med passande smarrig bild till och blev inspirerad. Så idag skulle det dåd utföras!

Men besvikelsen blev stor. Där på tallriken låg något som såg extremt smarrigt ut, men kändes extremt farligt så fort det kom i munnen. Jag hatar nämligen fiskben! Och sillen var ju fullproppad med sånna! Fullständigt livsfarligt och jag kunde redan när fisken passerad framtänderna känna hur det slöt sig i halsen där de ondskefulla benen antagligen skulle skära mig upp inifrån på väg ner. Så det åkte ut.

Så där satt jag med något som alltså såg extremt smarrigt ut med en halvtuggad klick i mitten. Mycket otrevligt. Ledsamt funderade jag på hur jag skulle lösa detta dilemma med att måste äta upp, när jag insåg att jag inte bor hemma längre och så fantastiskt praktiskt det kan vara vissa gånger.

I barndomshemmet hade det nämligen aldrig gått för sig att ge upp så lätt. Där hade man säkert blivit sutten vid matbordet intill midnatt till vartenda litet sillben riskerat mitt liv på väg ner i magen innan man befriats från eländet.

Det är skönt att inse att man kan få slippa sådana saker.