Hormoninferno

Jag trivs inte med dethär. Det är eländigt att vara kvinna.

Inte en lugn stund får man. Varför känns det ibland som om hela min kropp gör uppror mot mig och det aldrig finns någon som står bakom och stöttar en liten arm kvinna på små tjugo år? Här tror man kanske i godan ro att man skulle ha stöd ifrån sig själv iaf när allt annat kniper men attans bananer så fan heller! Inte nog med att man har olika X-kromosomer aktiverade i cellerna (givetvis drar jag in det medicinska i dethär) som gör mig i princip till två individer i en, som värsta shampoo-balsam-kuren, utan man ska ha ett hormonomlopp som har lika många toppar och dalar som Norges kustlinje.

Så när man står där och skurar köksluckorna eller vad nu annat som inte är bra och inte lever upp till ens villkår och svär långa oheliga ramsor om att eftersom ingen annan kan göra eländet som borde vara HUR LÄTT SOM HELST så står man där själv och gnussar och gnor och spottar och fräser för det här har man ju minsann inte tid med! Man har minsann bättre saker för sig!

Ilskan och spottet står som spön ut ur vilket rum man än befinner sig i och om man hade en familj hade de säkerligen flytt till säkra gömmor och hörn för att undgå hormonmarodörens korståg. Dörrar smäller och saker flyger av ilskans styrka och svordomarna innehåller de mest skämda skändningar. Man är ensammast i hela världen och ingen tycker om hormonhäxan.

Tro jag det, den som råkar komma i närheten riskerar ju att bli uppäten.

Så vips som det är inser man att i h-e heller lyckas man få skiten ren, så då bryter man ihop till ett litet paket så tårarna sprutar och ilskan färgar öronen röda. I självömkans lust vräker man sen i sig en chokladkaka som vilken knäckebrödsmacka som helst samtidigt som man snyter sig i den skitiga kökshandduken.

Vare god och hjälp de små kvinnorna, som måste ha sådant hormoninferno till vardagsliv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0