Ingen Politiker

Det är något som gnager i min hjärna. Jag har i några timmar nu suttit å försökt trycka in all histologi om elastiska, retikulära och kollagena fibrer och sätta dem i relevans till resten av histologin, men kommit på mig själv att slipa på något som jag istället vill få sagt.

Igår hamnade jag i ett samtal som fick mig att se en annan dimension av mitt synfält.

Jag är ingen politiker. Jag är ingen som vill övertyga världen om att min mening är rätt eller utnyttja människors blindhet o naivitet för att tjäna pengar, diktatera, eller tjaffsa. Jag säger inte att alla politiker är sådana människor, för, återigen, jag är ingen som vill säga dig eller de dina vad som är bu eller bä. Det jag säger nu gör mig inte till en bättre människa, snarare tvärtom, jag känner mig hjälplös och förtvivlad.

Men det är något som stör mig.

Jag minns en reklam jag såg för något som måste ha varit ungefär ett år sedan. Den gick i svartvitt, inspelad på skitiga gator på vad som på min norrlänska uppfattning måste ha varit Stockholm. Det var tre- fyra-, fem-åringar som grävde efter mat i soptunnor, hade stora mörka ringar under ögonen och sargade kroppar och ansikten, så slutar reklamen med en gråtande syster som håller om sin förtvivlade lillebror å viskar "Det kommer att bli bra, det måste det bli".
Vet du vad det var reklam för?
Punchlinen va: Allt det här är verklighet i Afrika- och bilden slog om från kalla skitiga gator i Stockholm med typiska ariska svenska barn till mörkhyade barn på jordgolv i Afrika.

Jag blev så otroligt irriterad. Skulle det verkligen behövas förklaras för mig, ta det till en sån nära relation som i Sverige med svenska barn innan jag kom till att bry mig om vad som egentligen händer?

Jag är nog som de allra flesta. Jag ser på nyheterna, undrar varför de alltid ska bråka så in i h-e mellanöstern o rätt av- ja, jag kan inte tro att jag säger det- nästan tycker att det är rätt åt dem. Vad i hela friden ger mig rätten att tänka det? För att de har en religion? För att jag tror att de dragit på sig det själva? För att det är lätt att säga för det berör inte mitt liv här där jag kan kliva upp varje dag å bre mina ostmackor o oroa mig för om jag luktar illa eller inte.

Vi hade en diskussion på svenskan i nian en gång. Vi var indelade i grupper om fyra, varav två skulle vara för krig å två emot krig. Jag minns två meningar från den diskussionen, argumenten "Ja men är man så dum så man har dendär religionen så får man ju räkna med att det blir oroligheter" och "Äsh, det är väl bra med lite krig ibland, så rensar det bort lite människor så vi inte blir så många". Jag blev så otroligt paff över att höra en annan människa säga något sådant. Hur i hela fridens farao kan man sätta sig över en annan människa på det viset? Snacka om att vara invaggad i sin ostmacketrygghet.

Jag såg på nyheterna idag. Konflikten på Gazaremsan är väl något som jag antar de flesta hört i periferin för för oss här borta, vid sidan av, gör det ingen skillnad för våra ostmackor. Jag kan banneme sätta mitt långa hår på att 50% av er inte ens vet att det är fullt krig därborta där familjer skjuts ihjäl.
Som vanligt var det en kvinna i slöja som skrek å äshlabedäschade på ett oförståeligt språk, sådär så man orkar inte ens lyssna "för de bråkar ju alltid därborta". Men så stannade jag upp, å tittade på vad människan egentligen sade.

Kan du föreställa dig att du vaknar av missiler som skjuts rakt mot ditt hem? Missiler som skjuter för att bringa förstörelse, död och smärta. Dina jävla prydnadssaker som du beaktar så högt för du köpt dem för dina förvärvda pengar går i golvet av vibrationerna av de träffande husen som rasar ihop i massor av skräp. Från att ha varit någons hem, bara nu skräp. Strömmen bryts, du förlorar kontakten med din omvärld och en varningsklocka börjar ringa, "vad nu med mig å min familj, står vi på tur av nästa skott som går genom kvarteren? Vad med mina saker, min tillvaro, mitt liv?

Du får tag i din far. Han berättar att din brors hus är förstört, han å hans son försvann i massorna och har nu hittats döda. Din Bror, å hans barn. Din bror som du lekte med när du var liten, som du tog hand om/som tog hand om dig och den människa som du har din syskonrelation till, kanske en av två eller tre av alla människor i hela världen, är nu död. Din brors fru ligger på sjukhuset utan ben, kan du föreställa dig hur det skulle kännas att få benen avskjutna? Känna hur musklerna slits av å skelettet bräcks, lyssnandes till ljudet av hur senorna gnekar när de sakta men säkert går mot total ödeläggelse. Du är del i ett krig som inte är ditt å det tar död på din bror, rammar din tillvaro å sätter djupa spår i dina barn- vem fan skulle inte bli förbannad över det?

Allt detta är ett krig som du inte deltar i, som du inte vill ha, samtidigt som du vet, att hela världen står å tittar på  som på någon allmän avrättning utan att göra någonting för de kan fortfarande bre sina ostmackor om morgnarna- tänkandes att det där, det är ju bara ditt eget fel.

Är det konstigt att de hatar oss?


Kommentarer
Postat av: Mart

Du tänker du i rätt banor...

2009-01-30 @ 12:33:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0