Pappa terrier och upprörd fot

Sådär ja!
Nu börjar jag kanske känna mig som en människa igen. Efter tre veckors hårt pluggande (men jag hann ändå med lite tvspelande) har jag nu spenderat en vecka med att inte göra någonting. Dvs, inte göra någonting enligt mina maner. Tvspel, läsning och thé har stått högt på listan.
 
Det mesta av tiden har gått åt till att dricka absurda mängder thé, vilket får mig att fundera på varför jag har sådan förkärlek till att förtära flytande föda? Förutom milkshakes då, som är ett av han där nere som numera är officiellt avsatt enligt svenska kyrkan (jo det är sant, det ska tydligen ha skett häromåret!) som har många kära namn.
Men tillbaka till ämnet på hand. Är det inte kaffe så är det öl å eftersom jag nu går på avvänjning från båda så får det bli thé. Hur nu lite färgat vatten kan göra någon så glad, men det gör det. Endorfin är ett lustigt ting.

Jag har haft Papi på besök! Det har varit trevligt. Men att sätta honom i en stadslägenhet i ett land där han inte riktigt förstår språket är inte riktigt rättvist. Det är som att låsa in en tvååring som är lika rörlig som Pampersreklamerna påstår, i en liten brun låda. Han har sprungit i fönstrena å tittat så fort ett konstigt ljud uppstått, som en ettrig liten terrier. Jag har varje morgon jag vaknat (han vaknar ju ca två timmar innan mig) fått en statusrapport på kvarteret och vad de sysslar med i den lilla borgen som ligger på andra sidan gatan ("Åååh hur KAN lilla Maria bara inte VETA vad det är för typ av byggnad å vad de gör där, det har jag fått höra å kommer få höra till dödagar) samt många andra underliga konstateringar från en inte van stadsbo. T.ex. så har han konstaterat att det är många små bilar här. Det ni! Vilken kuriosa!

Jag kanske ska tillägga att han under sina fem dagar fann en ny vän här, Skomakaren här nere på hörnet. Om de förstod varandra har jag ingen aning om, men det verkade som om deras vänskap mest gick ut på att vinka till varandra genom fönstret när pappa gick förbi vilket han gjorde åtskilliga gånger om dagen å vinka, det är ju något som alla människor förstår sig på.

Jag har slitigt mig blodig för att hålla denna man underhållen under fem dagar. Vi har varit på zoo å tittat på tigern, druckit Odenses egen öl, gjort sushi å lite annat smått å gott. Tyvärr var han ju så effektiv när vi väl hade något att göra så görat tog slut mycket snabbare än planerat. Till slut presenterade jag honom för youtube dock, det gjorde susen. Pappas nya idol är numera Jeff Dunham å hans döda terrorist.
Vi har även gått fasligt mycket, om jag hade gått åt ett å samma håll med alla dessa fotsteg runt om byn hade jag varit i Amerikat nu. Fast det förutsätter ju att jag ska kunna gå på vatten också. Men det hade nog varit mycket bättre, all denna asfalterade väg har gjort min fot upprörd å det resulterar nu i att jag är bunden till soffan, men en stel, omlindad fot som jag försöker hålla värmen på. Jag kanske är lite nedslagen, men jag har ju  mitt thé.

Men jag har funderat på en annan grej. Vad jag har förstått var min fader väldigt angelägen om att om han fick en dotter, skulle hon heta Maria. Och sådeles heter alltså jag, men det namnet använder min fader inte särdeles mycket mer än vid offentliga tillställningar. Nej, välj och vraka istället mellan; "Märta", "Ulla", "Maja" eller varför inte undersköna "Ulla-Bella" samt många andra. Jag försöker intala mig att kärt barn har många namn. Huvudbryn är fullständig.

Ett annat sätt att underhålla fadern var att få honom att prata om gamla tider. Han är smart den karln, kan mycket tillbaka i tiden och det finns mycket att lära av honom. Min släkthistoria är väl inte något som Ni min kära publik (har jag ens någon?) har något intresse i, så jag tänker inte läxa er i den. Men att jag fick höra den fick mig att inse, att jag är här nu och jag vill också sätta mitt märke i historien.

Avslutningsvis berättade pappa att om han någonsin skulle gå med på att bo på ålderdomshem, så skulle det bara jobba sköna lättklädda damer i artonårsåldern där. "Du kommer bli en riktig pina du va?" frågade jag. Han bara flina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0