I trolig trösta sitter jag här återigen när böckerna som borde läsas hopar sig högt. Jag kan då gladeligen skylla på att mitt vänstra öga gör ont då den tycks behövs trängas om platsen med en mindre söt vagel, vilket orsakar att min syn är mer än vanligt skev (jag är ju sedan tidigare blind som en fladdermus- men hör dock också som en sådan!) samt att mitt anlete är mer än lovligt snett. Ypperlig anledning att slippa studerandet, alltså.

Efter att idag gett mig på ett försök i tenta, genom att försöka använda alla fina ord jag kunde i rätt ordning, synes hoppet sjunka lägre än normalt. Visserligen tycker jag ju alltid att mitt tentapluggande är lägre än sist.

Min trogna uppfattning är dock att vageln uppstått på grund av alldeles för idogt läsande. Dock vet jag väl egentligen inte när detta idoga läsande skulle ha ägt rum. Kanske när jag sov. Eller läste en av mina smaskiga tant-snusk-romaner. Allt för många hål tycks vara möjliga att picka i min bubbla.

Min to-do-list fungerar inte. Desto mer man gör, desto mer blir det på den. Det är ju meningen att det ska bli mindre när man strykit över de saker man gjort! Aldrig blir man färdig. Aldrig blir man nöjd. Man kanske skulle glida dit med ett stort flin på fredag och deklarera saker som "men tror du jag minns det eller din galet vilsna professor!" eller "det var en dålig fråga tycker jag", eller varför inte "det vet jag inte, men jag tycker du är söt". Den sista villa Gitte också vara med på, så den versionen får bli "det vet jag inte men jag tycker du är söt, och det tycker Gitte också". Sötpoängen kommer hagla tätt. Till saken kanske skall nämnas att när någon stackare måste rätta mitt kladd till tenta-deklarerande, så ser han/hon endast ett studienummer... Kanske lika bra, om jag ändå är skev av vänster-ögad mindre fögad vagel.

Man kanske helt enkelt skulle skippa ursäkterna och försöka ta å lära sig något... (som jag så också konkluderade sist jag satte min virtuella fot här).