Det är väl dags att jag kanske inser något.

Jag vill(e) också vara häftig och makalös och seglat jorden runt när jag var 15 samtidigt som jag gjort klart mina läkarstudier vid 16, tjänat storkovan som supermodell på mina resor till alla länders storstäder vid 22 samtidigt som jag matat barnen i Afrika ur min egen ficka. Vid trettio kunde jag ha hittat botet mot både cancer och AIDS, samtidigt som jag alltid var glad och på topp full med energi med en kropp och hy som gnistrade av välmående. Vid sidan av kunde jag ha en liten familj som jag lyckligt och beundrandsvärt firade jul och andra högtider med och alltid satte i första rummet.
Jag kan ibland bli väldigt besviken över att jag inte uppnår detta. Jag ligger ju mest på soffan och är frustrerad och ledsen över mina små futtiga tentor.

Fast idag inser jag att världen står ju inte och faller med om jag inte skulle klara en tenta. Man kan ju faktiskt bara göra om den. Ja, jag vet, ni har sagt det så många gånger förr men det är sällan det når fram till mig. Men idag är en sådan dag där det öppnar sig, faller på plats. Chokladbollen jag klämde i mig kanske bidrar med energin till att få denna insikt, och i så fall ska den ha tack.

Ibland blir jag bara så fundersam. Vad gör man, om man inte räddar världen? Är det ok att vara glad över ett gratisprov från Oriflame, en chokladkaka, att ligga och sova, att vara lite rund om magen? Kanske är jag lite för selektiv i min uppfattning om omvärlden, för de flesta av oss har nog inte löst problemen till varken AIDS eller cancer ännu.

Jag har svårt att anpassa mig till livet.