Storsint
Nu slogs jag plötsligt av en stor uppenbarelse. Hörde med mitt okoncentrerade öra på nyheterna som stod och babblade på tv:n medan jag smuttade på en kopp kaffe och väntade på att läslusten skulle falla in. Så säger de att de har hittat en 65 miljoner år gammal fossil på nån strand här på Fyn (jag lyssnade som sagt inte så noga så jag vet inte så mycket om detaljerna).
Och jag vet vad ni tänker. Ännu ett litet ben till någon för längesedan avliden dinosaurie som man absolut inte kan komma ihåg namnet på och är ännu mindre intresserad av att höra att den hade ännu ett ben av de säkert 300 som de funnit förut. Men det är inte det jag menar!
Det jag menar är att tänk att den där benbiten har legat där på stranden i +/- 65 MILJONER ÅR. Är det inte fantastiskt? Jag menar, 65 miljoner år är ju inte ens till att förstå med den lilla hjärnan man besitter. Här tycker man att man lever längre om man klarar sig i hundra, men det har liksom ingenting att säga i den absoluta magnituden till tid som man bara inte kan förhålla sig till.
Och till råga på det är det fantastisk hur snabbt vissa saker kan gå. T.ex. när du cyklar som en idiot för att du är sen till universitetet och vill inte komma försent eftersom alla stirrar på dig redo att mörda dig vilken sekund som helst trots att du stängde dörren så tyst du kunde, så har du redan stängt ögat när en insekt kommer farande i 300km/h mot ditt oskyldigt blå öga. Ögat har alltså sett insekten, sändt en signal till hjärnan, som bearbetat signalen och bestämt att det vore nog bäst att stänga ögat, sändt tillbaka signalen där den utfärdats av ett antal muskler och ditt öga är stängt. Alltsammans skett på några mikrosekunder och du vet först om det när insekten kracshat och mött sin död på ditt ögonlock. Och det enda du kan komma på att säga i den stunden är "iiiiiish, äckligt!". Samtidigt har hjärnan manövrerat cykelmanöverna och hållt balansen, sett till att du andats, att hjärtat pumpar i rätt takt och med rätt tryck för din tillfälliga aktivitet.
Och så går folk och oroar sig för att SD kommit in i riksdagen. Det är ju fantastiskt.
Och jag vet vad ni tänker. Ännu ett litet ben till någon för längesedan avliden dinosaurie som man absolut inte kan komma ihåg namnet på och är ännu mindre intresserad av att höra att den hade ännu ett ben av de säkert 300 som de funnit förut. Men det är inte det jag menar!
Det jag menar är att tänk att den där benbiten har legat där på stranden i +/- 65 MILJONER ÅR. Är det inte fantastiskt? Jag menar, 65 miljoner år är ju inte ens till att förstå med den lilla hjärnan man besitter. Här tycker man att man lever längre om man klarar sig i hundra, men det har liksom ingenting att säga i den absoluta magnituden till tid som man bara inte kan förhålla sig till.
Och till råga på det är det fantastisk hur snabbt vissa saker kan gå. T.ex. när du cyklar som en idiot för att du är sen till universitetet och vill inte komma försent eftersom alla stirrar på dig redo att mörda dig vilken sekund som helst trots att du stängde dörren så tyst du kunde, så har du redan stängt ögat när en insekt kommer farande i 300km/h mot ditt oskyldigt blå öga. Ögat har alltså sett insekten, sändt en signal till hjärnan, som bearbetat signalen och bestämt att det vore nog bäst att stänga ögat, sändt tillbaka signalen där den utfärdats av ett antal muskler och ditt öga är stängt. Alltsammans skett på några mikrosekunder och du vet först om det när insekten kracshat och mött sin död på ditt ögonlock. Och det enda du kan komma på att säga i den stunden är "iiiiiish, äckligt!". Samtidigt har hjärnan manövrerat cykelmanöverna och hållt balansen, sett till att du andats, att hjärtat pumpar i rätt takt och med rätt tryck för din tillfälliga aktivitet.
Och så går folk och oroar sig för att SD kommit in i riksdagen. Det är ju fantastiskt.
Kommentarer
Trackback
