Uch och fy, jag kan vara en riktig markatta ibland.

Efter att ha skritigt, gråtit, gormat, slagit, svurit och surat i flera dagar lyckades jag till och med bryta J:s själaglädje. Och det är bra gjort ska ni veta. Aldrig har jag känt mig så skamsen. Jag är mest van vid att han inte reagerar på mina utfall, men dethär blev tydligen för mycket. Det värsta är ju att jag vet att jag betett mig som en skitstövel också utan att bry mig om att göra något åt det.

Det är svårt detdär med att vara två. Man ska vara självständig, men tillsammans, ordna för sig och för andra men också låta dem ordna för sig själv. Tycka om den andre, men låta den gå fri, vara kärleksfull utan att kvävas. Vara förstående och hjälpsam men ändå inte kompromissa med sig själv.

Detta är mycket svårt när ens främsta egenskaper består av att vara envis, bestämd, egocentrerad och vet hur man vill ha det. Och som topping på isglassen är jag dessutom liten, vek och otroligt sårbar.

Nä vet ni vad!