Visst det är jättekul att kunna ta sig till grannlandet och klara av studier och boende med allt vad det innebär, men efter ett tag börjar det liksom gnola i moderslandstarmen. Inte bara det faktum att man saknar falukorv, blodpudding, idealmakaroner och leverpastej som inte smakar som lever, utan man börjar upptäcka alla de där sakerna man inte såg när man bodde där.

Som naturen, den friska luften, de öppna dagarna söndagarna i shoppingcentren och att inte behöva processera varenda ord genom ett filter för att vara säker på att man blir förstådd. Och att veta hur sed och bruk fungerar.

Mest av allt saknar man vänner och familj. Lite som att man saknar sin flock liksom. Man kanske har nya vänner här men det känns inte som samma sak. De är inte av svensk kvalitét, kanske man kan säga. Inget ont om dem, jag är säker på att de känner samma sak. Att vara här är som att vara på någon slags gigantiskt internatskola. Du omgås lite med dom som är här mest för att inte vara ensam men mest längtar du till loven när du får åka hem.

Jag trodde tidigare att det var jobben som skulle komma att bestämma var jag skulle bo. Men det känns inte så längre. Jobba är sekundärt, viktiga är att må bra. Att ha en sällskapskrets där man känner sig som hemma och bara kan komma över och hänga eller halvt ointresserat se en film. Jag hoppas att mina vänner kommer att bo på (någorlunda) samma plats i framtiden, för då kommer jag också komma dit.