Äntligen! tänkte jag när jag satte mig på spinningcykeln idag. Äntligen ska jag få ta i tills jag nästan skiter på mig. Sånt gillar ju jag. Det har ju varit ett år av moderat träning pga babybumben, men nu kunde man ta i utan risk för att något skulle ramla ut.

Och som jag fick ta i, utan att ta i särskilt mycket. Min kondis verkar tydligen ha gått och blivit bekväm av sig och ändrat attityd till soffpotatis. Typiskt kondisar, de går och förslappar sig så fort de får chansen.

Men jag drillade den päran tills den låg i ett hörn i mitt inre och grät förskrämt, medans jag själv erfarade en halv hjärtinfarkt, av detta ändå inte så hårda spinningpass.

Må'n icke den kommer sig på benen igen.