Efter att ha haft min fader på besök har jag liksom inte riktigt kommit tillbaka i pluggrutinerna igen. Idag t.ex. vankades det 4 timmars föreläsning, men så vaknar jag med en huvudvärk redo att nocka gudarna.

Och det är inte så att jag förtjänar det. Jag har inte festat eller gjort andra obscura tillbud. Bara sovit och möjligtvis ätit för mycket choklad.

Mjaa något försenat (måste jag ju erkänna) kommer då den lilla uppföljaren till mitt bokstavsmaraton i kebnekaiseberättandet. 


Då mina knän pajat och jag haltat upp och ner för de små backarna vid fjällstationen samt gett mig ut på en prövande tur för att titta på jättegrytor (där jag förväntade mig JÄTTEgrytor á la 15m i diameter och 200meters djup) som inte alls var så jätte (ungefär 1m i diameter och 2m djup) bestämde jag mig i halv fylla och villa (det fanns vin på fjällstationen) för att flyga helikopter hem.

Vilket var astufft! Det var som att simma i luften och jag bättrade betydligt på mina poäng i coolhet (jag är dock inte lika cool som den kvinnliga helikopterpiloten - men ändå!)


Vem det var som grät av förskräckelse, höjdrädsla och nervositet innan helikoptern flög iväg har jag ingen aning om vem det var. Nope, ingen aning alls.

... så tror jag att ni känner såhär för mina bokstavsmaraton och raljeringar:

Så här satt jag och kände mig lite småsjuk så jag slog på tv:n och där gick det ett avsnitt av scrubs.

Och just i detta avsnitt var Colin Farrell med, långhårig, musklig och skäggig. Precis sådär som man vill ha dom, något som alla kvinnor kan vara fullständigt överens om.

Det är bara så mystiskt? Vad är det de där karlnarna gör (Colin Farrell, Johnny Depp, Howl) som får det att bara rassla i äggstockarna? Jag menar, jag skulle gärna ställa upp och uppfostra en avkomling till en människa som så mycket som påminner om någon av de karlnarna, ensam om jag så måste. Men helst med min partnern in crime så vi kan fortsätta förbryta oss.

Men nu frågar jag mig, vem är männens Colin/Johnny/Howl? Vem skulle männen vilja impregnera även om de kom att måsta uppfostra avkomman själv? Vem??! VEEEMM?!??!

Ha-ha! Så har jag varit i farten igen!

I lördags natt var det några festprissar som festade till det i grannlägenheten, så vi (jag) valde att sova på soffan så jag kunde stänga sovrumsdörren och därmed skärma av skränet en aning. J, snäll som han är gjorde mig sällskap även fast jag sa att han fick sova i sängen om han ville (för han påstår att han inte hörde det absurt höga dunkadunket och skrikandet från festbesökarna).

Någon timme senare (osäkert när, men någon gång efter ett iallafall) hade ståhejet avtagit och jag petade i J och sa att jag ville hellre lägga mig i sängen. Återigen påpekade jag att han gärna fick sova på soffan om han inte orkade släpa sig till sängen med snäll som han är följde han sömndrucket med mig till sängen.

Vid 0400 vaknar jag en aning av att det blinkar utanför fönstret och tänker "åska, nämen så mysigt" och slöt ögonen igen, för att 0,4mikrosekunder senare tänka "näääääää vänta lite nu!!!!"

Problemet var nämnligen att blinkandet var lite väl frenetiskt. Dessutom lät åskan mer Ba-boooom än Ka-krshchhshfräääspang, som vi ju alla vet att klassisk åska låter som. Som grädde på moset lät det alldeles för rytmiskt och frekvent.

Så jag tog det cool-lugnt och ruskade i J och skrek: "VI BLIR BOMBADE! NU DÖR VI! ATTANS BANANER!"

Sömndrucket och förvirrat svarar J att "nääääh det är bara åska" för att även han ändra sig efter en liten stunds lyssnande till det märkliga ba-boomandet och tittandes på det märkliga blinkandet.

Vid det laget är jag redan uppe och kutar runt runt i lägenheten som en galen höna tänkandes tankar som "ååå nej, hur ska jag klara det här?! Det är långt hem ifrån Danmark till lilla Herrö, jaja, jag får väl gå i värsta fall då, vad behöver jag ha med mig? Går det kanske bättre om jag klär ut mig till man? Vad ska jag göra? Vem gör sånthär mot oss? Näääääj det är nog inte bomber för då skulle marken skaka också, men förresten, vad i hela friden vet jag om bomber och bombning?!?!? Ååå snälla någon låt det börja regna eller något så jag är säker på att det är åska, jag lovar, jag ska aldrig svära mer!". Alltsammans ackompanjerat till ett dundrande hjärta med 220 i puls.

Efter någon minut kom det en störtskur alla orvar och vräkte ner över oss (varpå jag tänker: "är det regn? Vanligt regn? Eller är det radioaktivt regn skapat av de frekventa bombandet?") samtidigt som jag slagit på tv, dator och radio för att söka efter information, på väder såsom nyheter.

Efter en stunds hängande på Yr.no hade regnet slutat och blinkandet avtagit lite i frekvens, dock hade mullrandet ändrat karaktär till mer klassisk Ka-krshchhshfräääspang och på väderleksrapporten kunde vi finna ett litet kompakt mycket argsint moln strykandes över Odense vid 0400-0430-snåret.

Efter totalt tio minuter efter jag vaknat var blinkandet över och det mullrades bara lite på avstånd, och jag kände mig redo att ta tillbaka mitt uttalande.

"Ja, med en sån som dig sover man aldrig tråkigt" sa en trött J innan vi somnade.

Någon som lagt märke till min nya fina header, va?! Vaaaaah?!?!

För de som inte har det: tryck på F5.

Märkliga drömmar har börjat smyga sin på mig om nätterna (alltså mer märkliga än vanligt för att vara mig). På senaste tiden har jag haft distansförhållande med Johnny Depp, där vi höll liv i relationen genom att skicka ett ilsket tigerlejon mellan varandra, samt bergsbestigit hemliga heliga platser genom en dusch och suttit uppe bland molnen och läst självbiografier skrivna av mina barndomskompisar (där jag inte blivit nämnd eftersom jag varit så "grå"). Men en av dom måste ha tagit rekordet.

En tidigare bekant till mig valde att inte fortsätta livet med oss andra för ganska precis fyra år sedan. Detta har jag inte riktigt tänkt på föränn denna dröm kom till mig.

I drömmen var denna människa fortfarande vid liv. Personen var glad och lycklig, liksom den lyckligt ovetande familjen. Men eftersom jag visste vad som komma skulle, mådde jag väldigt dåligt och kände mig kluven. Skulle jag göra något? Skulle jag säga något? Jag såg ju en chans att kunna rädda någon här, men hade personen kommit på tankarna om att avsluta sitt liv ännu? Annars kunde det ju bli en väldigt märklig situation, där jag kanske t.o.m. skulle komma att plantera idén i huvet på människan.

Samtidigt så ekade en övertroisk röst i mitt huvud: "Du ska inte lägga dig i ödets förlopp - det kan komma att få stora hävstångseffekter". Jag kunde inte avgöra om detta var en idé jag fått från filmer eller generell uppfattning om att inte störa makterna, men och andra sidan kunde jag ju tycka att jag kunde hjälpa många från smärta och lidelse för något som kan kännas så onödigt.

Men jag gjorde inget.

Jag känner mig stolt att kunna representera en grupp människor som känner sig kaxiga nog att utmana Jordens under. Jag köpte mig ett snajdigt litet pannband för att bevisa saken.

Men låt mig berätta den förtjusande lilla bestigningshistorien (förbered er på ett nytt bokstavsmaraton):

Klockan klingade starkt vid 0700 och jag vaknade mör som en makrill efter 2-mila-marschen upp till kebnekaise fjällstation, där jag och J smackat upp vårt tält på ett ypperligt, plant, lummigt ställe i lä. Allt detta var sant förutom att platsen inte alls var särskilt plan. Detta resulterade i att jag hela natten varit jagad av lastbilar, grävskopor och barn som försökte mörda mig i uppförsbacke.

Som ni då kanske gissar var detta uppvaknande inte särskilt lyckligt. Till råga på det illa sovande och illa uppvaknande så sprang Js far med tillhörande kvinna kvittrande och lyckliga utanför tältet och skrek saker som "ÄR NI VAKNA?! HAR NI KLIVIT UPP ÄN?! NÄ MEN NU ÄR JU KLOCKAN HELA TRETTIO SEKUNDER ÖVER SJU!!!" vilket inte bidrog till ett förtjusande morgonhumör från min sida.

Men efter lite torrmat, knäckebröd och mjukost på tub samt extremt starkt pulverkaffe (som i övrigt är en skymf mot kaffedrickandet) var jag lycklig som en lärka jag också. Så vid åtta (den utsatta avgångstiden) var jag och J extremt redo. Men det var den äldre generationen inte.

Så en halvtimme försenade travade vi äntligen iväg och jag skuttade lyckligt mellan bäckarna och drack ur varenda en av dom, lyckligt förkunnande olika metallhalter jag kunde smaka i vattnet. Tydligen gav detta vatten mig en slags urstyrka, vilket gjorde att jag sprang ifrån alla andra uppför berget. Detta inte till helt fy skam, eftersom det gav mig tid att ta några riktigt fina bilder

Vaaar är toppen?? 



Dääär är toppen!

Aldrig har min självkontroll och meditativa hantering av smärta och känslor fått så mycket träning. Vid varenda förblodade fasligt steg kändes det som om menisken fläktes upp lite mer för att blöda ursinnigt och resultera i att benet inte alltid gick att böja. Efter lite tricksande och fixande, dragande och positivt tänkande kunde man få igång mekaniken igen, för att fem minuter senare behöva göra samma sak.

Så ner för berget gick det, och upp igen från den lilla dalen, och sen nerför berget igen tills vi kom till en liten snöansamling.

"Men se, är det inte denhär snöfläcken två galna ungdomar försökte åka utför för två veckor sedan som slutade med att de låg i en bruten hög längs därnede i stenmassorna som abrupt avslutar den ca 50m långa snöfläcken?" utropade J glatt och stegade fram för här skulle det på skorna åkas.
"Nä men vilken ypperlig idé!" tänkte jag, "då behöver jag ju inte gå ner de ca 10 höjdmeterna, så skönt". De där varningsklockorna som dånade i öronen samtidigt som jag tänkte detdär brydde jag mig inte särskilt mycket om.

Så av begav det sig. Lite fort kanske, kanske lite så fort att jag drattade på ändan i snömassorna och blev både blöt och kall. Och detta blev för mycket för mitt lilla hjärta.

Så kom det första (och faktiskt enda under denna resa!) vansinnesutbrottet att få sin plats i universum. Spottande och fräsandes grova skändningar som hade fått vilken rockstjärna som helst att gå och gömma sig viftade jag med stavarna och skrek ut min ilska, smärta, sorg och blöta rumpa över dalen under mig och avslutade hela banketten med att hugga staven rakt ner i min egen fot. Detta gav upphov till ett litet mindre jordskalv från min sida som gick ut på att slita av sig stavarna och kasta dem ner i dalen under mig. Allt detta ackompanjerat av en skärrad J som viftade med sina armar att nu fick den lilla flickan ta och lugna ner sig innan hon orsakade ett jordskred av vassa stenar nedför bergssluttningen.

Så jag bet ihop igen, samlade ihop mina stavar och snyftade min väg ned i trygghet. När vi kommit på säkrare mark fick jag vackert strippa mig naken på underkroppen för att byta till långfilsingar och regnbyxor för att undvika utveckling av århundradets puppsnuva. Så resten av färden fick alltså föregå utan underkläder. Otroligt värdigt, om ni frågar mig.

Så när jag börjat bli lite varm om stjärten igen började modet vända tillbaka men mina menisker var för evigt bortblåsta. Hankandes vidare över bäckar och åar började jag nu utveckla en underlig utmattningskänsla i mina armar, men detta var smått neglicerat under den otrolig smärta i mina knän som pockade på uppmärksamhet.

Jag måste faktiskt ta och berömma mig själv lite här. Jag höll modet uppe, gnällde ingenting (om man bortser från kvidandet som då och då slapp ut då ackompanjerat av misstänkt knastrande i knäna) och fällde bara en enkel, tyst tår av smärta då och då för att inte sänka de andra i laget. Det var först när Js far lite snällt frågade hur det gick som det så passande small till i vänster knä och jag ramlade ihop i en liten ynklig hög på stigen som jag blev uppplockad och buren tillbaka hem till tältet.

Där, nerknölad i min sovsäck med stickiga långkallingar utan trosor låg jag och funderade över vilket behov jag skulle försöka tilgodose först. Både hungern, skitnödigheten och det lutande tältet beslutade jag vackert fick vänta tills jag sovit mig lite efter detta femtontimmarspass.

Klockan sju morgonen efter vaknade jag och var i så akut behov av en toalett att jag dansade litegrann. J:s frågor om var jag var påväg i sådan brådska och vad vi skulle göra med tältet osv fick vaga svar medans jag dansade mig nerför berget till fjällstationen.

Väl klar och nöjd med mitt dåd fann jag en frukostbuffé påväg tillbaka till tältet med både havregrynsgröt och lingonsylt, leverpastej, kaviar, ägg och juice och lyckligare har nog ingen varit.

 

 

Aah oui. Under min fantastiska Augustiledighet smet jag mig inte bara till Tyskland i en vecka (som ni får höra om senare) utan också upp på Sveriges högsta lilla berg, Kebnekaise! Jag tänkte här bjuda på en kavalkad av bilder som berättar om resan upp till Kebnekaise fjällstation.

För det första måste man åka en quatriljon mil för att ens ta sig i närheten av att kunna gå till Kebnekaise fjällstation. Detta innebär också att man måste passera polcirkeln, vilket givetvis dokumenterades:

Ooooh Yeah juppsie do! Så trillade det i brevinkastet ett litet diplom häromdagen:

Nu ska jag berätta om något som ofta brukar inträffa titt som tätt när jag är ensam hemma.

Tankegång: "oooh! Ensam hemma! Så trevligt! Det ska jag fira med att äta en smarrig, nyttig, avsmalnande sallad! Yuppie!"

Så ut i köket far jag och raffsar fram gurkor, tomater, isbergsallad, paprika m.m. samt någon smarrig ost eller dylikt.

Så, skära skära skära, hacka hacka hacka, blanda blanda blanda och vrrr, fräääs vrooom, shomp shomp och klash! Så var det på tallriken ett färgsprakande fyrverkeri av läckerheter.

Och när jag knaprat, knastrat och mumsat som en kanin i ungefär 1,5 min är den smarriga osten eller dylikt slut och jag vill inte ha något mer.

Så kvar på tallriken ligger en glömd grön sörja och i soffan sitter jag och knaprar choklad då ost knappast fyller hela kostcirkeln och knappast fyller magen.

True story.