Ibland kan jag förundras över vad svårt man kan ha för vissa saker.

Jag kan t.ex. räkna ut medicinering ut från de mest avancerade former med halveringtider och förbränningskoefficienter men när det kommer till att räkna ut hur mycket tyg jag behöver till att sy ett lapptäcke, ja då står det helt still.

Ex. : Lapptäcke (förenklad version - för barn i andra klass):
E ska sy ett lapptäcke. Täckets totala area är 160x100 cm. E har valt ut 4 olika rullar med mönster, och bredden på varje rulle är 135 cm.

Hur många cm ska E köpa av varje rulle? 

Jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Det är ju egentligen så enkelt, men jag åker liksom på första bästa tankevurpa och sen kommer jag aldrig ur den igen. Sen kommer oerhörd frustration på detta och så ligger jag i min vurpa och är otroligt irriterad, för det borde ju vara så enkelt! Hur i hela friden kan det vara så svårt för mig?!

Jag har därmed kommit fram till 3 alternativ:

1. Sluta sy saker
2. Börja producera egna tyger i egenhändigt valda bredder
3. Alltid köpa tyg på den längsta ledden (vilket skulle leda till att jag behöver ett extra rum för att förvara spilltyg i)

Nu får jag inte ihop min egen vinterjacka längre, så jag har övergått till J:s skaljacka + kofta.

Det måste ta och bli varmare snart.

För att inte skrämma bort er fullständigt med hemska historier om vad mitt liv kretsar omkring nuförtiden har jag varit snäll och tagit på mig lite fina kläder och t.o.m. kammat håret (!)

 

 

Vissa kanske tycker jag har varit lite väl utelämnande omkring mina graviditetsgener, men se egentligen är det bara terapi för mig själv.

Min teori är att bryta ner värdigheten pö om pö så det inte blir en så stor omställning inför/efter El Grande Finale där jag skrik-svär-fis-prutt-bäsch-blött det nya livet ut i tillvaron samtidigt som tio personer intenst stirrade på min vagina.

Man kan liksom inte ha så mycket värdighet kvar efter det.

Till en av de många gravida fäblesserna tillhör ju så också förstoppning i sådan grad att man har lust att öppna en flaska champange och fira till det lite varje gång man lyckas producera lite "nummer två".

Jag har provat ALLA huskurer och receptfria mediciner utan någon nämnvärd effekt. Skulle precis till att gå till farbror doktorn och be om något starkare, när sista lotten föll på att testa plommonkräm.

Vanliga plommon eller torkade plommon har inte haft någon större inverkan på tarmmotaliteten. Men se plommonkräm fungerade ju bättre än de värsta propplösarna någonsin! Dock smakar det ju inte direkt som solskensljus och choklad...

Jag har därför kommit på en mycket fin slogan:

Plommonkräm - Looks like poo, tastes like poo, makes you poo.

Åååh jag skrattar så jag tror min bäckenbottenmuskulatur snart går på sjukpension för utbrändhet:

Det står i min föräldrabok att man inte ska bli besviken ifall man knappt kommer ur morgonrocken de första veckorna med nyfödd bebis.

Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara ett problem. Det förändrar inte särskilt mycket eftersom det är så jag i princip spenderar all min ledig tid.

Jag trivs ypperligt på min lediga tid.

Min nya favvo-låt.

Denna titel kan erhållas när man tåls att spelas minst 11 ggr/dag utan att jag hört nog av den.

 

Tänk er t.ex. The Hunger Games med en themesong som denna, hade lätt höjt filmen ett snäpp eller två.

Andra spännande upplevelser med att vara gravid:

1. Man måste applicera Newtons tredje lag om rörelse för att ta sig upp ur sängen på morgonen

2. Det är alltid lika spännande att raka bikinilinjen i blindo.

 

3. Det är ännu mer spännande att hoppas på att man inte (eller iaf inte så mycket) läcker, varenda gång man råkar nysa lite (trots att man står med korsade ben).

 

4. Det är svårt att minnas de tider när både "nummer två" och att sova var en enkel match.

 

5. Varje gång jag försöker vända mig i sömnen spelas ett action-soundtrack upp i huvudet, för att liksom matcha rörelserna och ansträgningen.

6. Det har utvecklats en femstegsteknik för att vända sig från sida till sida (i takt till actionsoundtracket):
1. Försök tryck upp överkroppen en aning över madrassen med ena armen,
2. Vobbla över kroppen till andra sidan,
3. Försök få fatt i kudden som ska ligga under magen (som nu ligger bakom ryggen),
4. Placera kudden och lägg dig ned
5. Vänta på att bebben har funnit sig till rätta i den nya positionen.

7. Jag blänger surt på någon som undrar om jag verkligen åt upp HELA kakan alldeles själv.

8. Man slår på spisen med magen när man försöker vända sig i köket.

En möjlig förklaring till ökande vikt, magomfång och andnöd:

Det haglar tätt på klagfronten nuförtiden.

Förutom att man känner sig som en flodhäst när man vankar runt och samtidigt flappar runt med armarna som en längs sidorna som en pingvin i hopp om att använda dem till att ta sig fram lite snabbare, är man dessutom svettig, hungrig, förvirrad och full av allt annat än syre och energi.

Nu har dessutom huden på mina armar börjat fnasa som ett wienerbröd.

Jag törs knappast googla varför.

Typiskt problem nuförtiden:



Glipan mellan byxorna och tröjan blir allt större och större. Det enda som knappt passar mig nuförtiden är understället (som ni kanske märkt).

Min stackars lilla mage kämpar för att hålla sig samman. Plötsligt måste bebben ha blivit jättestor för nu börjar t.o.m botten på min naveln bli nervös över att behöva komma ut i ljuset.


Den känns iaf hiskeligt stor.

Börjar även bli väldigt nervös över att jag kommer ha blivit till en grå gammal uttänjd slapp trasa där i maj.

För att få slippa cykla flera kilometer i snålblåst och andnöd med magen i vädret och flåsa och frusta som en flodhäst för att ta sig fram i de tappra 2km/h som jag kan uppbåda, för att få "prata om mina bekymmer" (som jag inte har) med en person som jag inte vill ska blanda sig så mycket i mitt liv, fick jag J till att avboka de flesta av våra resterande tider hos barnmorskan (själv vågade jag inte).

Detta gjorde ju givetvis att jag dagen efter vaknade upp yrslig, förvirrad och allmänt inte bra.

Eftersom jag är på praktik kunde jag ju snabbt ta blodtryck och lite annat smått och gott på mig själv innan jag rinde till min egen läkare och konfererade.

Han drog till med standardtipset "drick mycket vatten och vila hela helgen". Det tyckte jag lät som ett ypperligt råd och gick genast hem och glodde på chic-flics.

Men det är ju typans att sånt ska hända precis när man säger att man inte vill ha någon hjälp.

 

Helt plötsligt är det jobbigt att stå, gå, sitta, sova... Vad jag än gör trycker magen på revbenen och lungorna så jag får andnöd och smärtor, och är det inte det så får jag ont i ryggen. Mindre roligt. Men iallafall lite roligare än att må illa.

Detta har lett till tilltag som följande:

Då kan jag iaf andas någorlunda. Men efter ett tag får man blodstopp i benen.

Ett återkommande problem nuförtiden:



Och ja, det är nutella.

Sånthär kan få mig att sura ihop fullständigt i en djup pöl av krokodiltårar

... något i detta stadie skulle han nog säga något i denna stil:

... att jag kom hem med en burk nutella idag.

Men den stod i (godis)hyllan med alla sina vänner och såg så otroligt ensam ut!

Jag kunde ju inte bara lämna den där.