Det verkar som om denna icke-märkta-blogg har övergått till att bli bebisblogg. En naturlig evolution kanske.

Den här veckan har vi charmat in oss på babysittern.Bekvämt för den otroligt slitna ryggen jag nu besitter. Jag hoppas det håller i sig (sittandet i babysittern alltså, inte den slitna ryggen).

För några veckor sedan började bebben tugga på sina händer (tydligen hur de "upptäcker dem") och i veckan insåg han att där sitter ett substitut för snutten. Mysigt. Vi har försökt charma honom med napp men den spottar han bara ut/sväljer så mycket luft att han panikskriker. Så det får väl bli tumme då och tandställning då.

Det här med att ligga på mage är annars inte särskilt populärt. Vilket ju inte stimulerar de små armmusklerna särskilt bra. Men att dansa i soffan och på bordet är fortfarande populärt. Kanske går han direkt till stå och gå och skippar krypande (det är ju ändå för småbebisar).

Babygymmet testade vi lite igår igen och där finns det ju en spegel. Så då roade han sig själv med att räcka ut tungan till den lurige lille filuren i blå tröja som han såg där. Ganska skönt faktiskt, jag själv började ju känna hur ligamenten till min egen tunga började sträckas lite väl mycket... Men en vig tunga är kanske bra för att prata fort? Är det en egenskap jag behöver månne?

Tyvärr har han börjat bli lite platt på vänstra baksidan av huvet. Jag försöker vara ihärdig med att jämna ut det, men så fort jag vänder ryggen till har han snabbt vridit tillbaka huvet i favoritposition. Lurig filur, som sagt.

Annars tycker vi mycket om att prata. Det blir många miner och mycket "ooooooh!" "Aaaaaaaah!" (grannarna måste tro att vi är mycket imponerade av cirkuskonster eller något) som om han försöker förmedla något intressant. Mysigt tycker jag.

Den här veckan (som kanske var lite mer än en vecka sedan sist) har vi hunnit med lite nya grejer.

För det första trodde jag att vi skulle impa ögonen ur sundhedsplejersken som vi hälsade på i fredags med det stabila huvudhållandet och den korpulenta magen, men så blev det inte. Hon var långt ifrån missnöjd, men det var inga stående ovasioner och dokumentation av underbarnet och inkallande av samtliga anställda på avdelningen för att se praktexemplaret (som jag hade förväntat mig och ansåg tillbördeligt).

Men nåväl. "En värld full av liv" ligger iaf fortfarande högt på populär-spellistan.

Jag har haft fler märkliga drömmar, den senaste involverade J, en mossig grotta, en dvärg-Johnny Depp och ett okokt ägg. Dock oklar handling.

Bajsat i badvattnet, vilket var såhär roligt:

Nuförtiden verkar drömmarna ha gått och blivit konstiga igen.

Nu senast tackade J för sitt och sa att det hade varit en spännande tid med mig och bebben men att nu var det drags att dra vidare till sthlm och nya äventyr. Han skulle jobba på svenska akademien och odla morötter.

Häromnatten sålde han också vår lägenhet och köpte en identiskt likadan i samma område som vi skulle flytta till. Nyttan med detta är okänt.

Får se vad han hittar på härnäst.

Ibland kan jag bli lite frustrerad. Ett exempel:

Lille tjockisen är en mästerätare av hit intill okända proportioner och vissa dagar är mina stackars brön utpumpade till små säckiga, ledsna sandpåsar. Han ger sig, eventuellt, strax innan jag börjar misstänka att han är vampyr och ute efter mitt blod.

Detta är helt ok. Är man liten och hungrig skall man givetvis äta, det är viktigt och jag tar ära i att föda upp en liten sumobrottare.

Men när han sen kräks upp allt innanför min klänning, rakt ner i min nytvättade favoritBH, ja då blir jag lite, liiiiite, frustrerad.

Nu har bebben uppnått 8v! En tapper, och numera rejäl tjockis.

Denna vecka har nya favoriten varit att dansa till filmmusiken från Lejonkungen. Bäst är "En värld full av liv".

En annan favorit är att ligga i spjälsängen och titta på mobilen som hänger ovanför. Men den ska helst gunga litegrann. Detta har vi löst genom att dra ett snöre från mobilen i sovrummet och in i vardagsrummet som man drar i då och då. Kan man få sig lite vila i säkert en halvtimme innan det tricket blir gammalt.

Har vuxit ur i stort sett alla storlek 50 kläder. Gör iofs inte så mycket, eftersom han mest gillar att vara naken/endast iklädd blöja nuförtiden.

Jag själv har varit hos läkaren och blivit godkänd för att få börja träna igen. Yuippie!

Här kommer äntligen lite uppdateringar för den som har väntat troget!

 

Jag är äntligen färdig med skolan (tentorna). Nu ska jag bara fylla i papper och plugga till andra saker (hehe). 1 år kvar innan jag ska ta ÄMBETSEXAMEN. Och hur häftigt låter inte det?

Bebben blir 7 veckor imorgon! Stora lilla Herrn! Så stor att jag redan börjat ställa in mig på när han ska flytta hemifrån. Det kommer bli en traumatisk dag för mig, så jag vill gärna förbereda mig i tid.


Bebben har börjat bli glad när han ser oss! Man kan riktigt se hur leendet sprider sig från öra till öra och det spritter i benen när vi dyker upp i det 50cm skarpa synsfältet. Det är ju förfärligt trevligt för mitt lilla ego som burit och burit och kämpat i flera veckor och känt hur ryggkotorna legat och skavit mot varandra, utan särskilt mycket mer respons än att han slutat skrika/kräkts på mig. Vilket visserligen var trevligt för mina små öron, men kanske inte för mina kläder.

Bärandet är dock inte över. Att gå runt i lägenheten och titta på saker är mycket spännande. Bäst är Totoro-tavlan på bilden här nedan, som vi kan stå och beundra i säkert 20 minuter innan vi drar vidare. Näst bäst är Zelda-speglarna på väggen och att titta ut genom fönstret.



En annan ny favoritlek är härm-leken. Räcker vi ut tungan räcker han ut tungan. Mycket uppskattat av båda parter.

Har varit hos 5v-kontroll där Farbror Doktorn glatt konstaterat "nämen, en liten tjockis!". Eller som J sa, bebben börjar ju t.o.m. bli fet MELLAN skinkorna.

Jag misstänker att jag fått ett nytt namn. Jag går numera under "Uu- Ääh". Detta upprepas högre och högre intill desperation om jag inte kommer i närheten.

Jag tror jag sagt ordet "bajs" fler gånger under de här 7v än jag sagt sammanlagt i hela mitt liv.

Jag har nästan utvecklat lappsjuka, men efter en helg utan plugg och fint väder tror jag vi undvek den katastrofen för den här gången.

Det var nog det jag hade att bjuda på nu!

Huhu, vad tiden går!

Tyvärr har jag lite väl mycket att manövrera runt i just nu, men jag har samlat på mig lite godbitar som borde kunna dyka upp här om ungefär en vecka.

Så håll ut!

Idag är bebben 1 månad! Tiden går, klockan slår!

Han har blivit så stor! Varje dag jag vaknar och ser honom så tänker jag "men, vad hände med min lilla bebis? Du är ju så stor!". Undrar om man kommer tänka det resten av sitt liv nu.

Lite nya uppdateringar
1. Fått ett namn (på pappret)

2. Fått en fader (på pappret)

3. Vi har flyttat in i sängen igen. Tidigare sov vi ju på soffan då vi var lite rädd att störa grannarna vansinnigt mycket. Men eftersom han hittills varit så lugn och snäll så har vi vågat oss på att sova i sängen några nätter och bara störa grannarna lite mycket. Får se hur länge det går.

4. Fått socker ända in djupet av dubbelhakorna. Detta uppstod då han prompt skulle sitta i bärselen och jag var vrålhungrig och skulle försöka äta fattiga riddare. Ska man vara besvärlig så kan jag också vara besvärlig. Dock hittade inte jag sockerknurtarna utan det var Josef som fann dem när han skulle bada den lille infantilen.

5. Hållit sin första svenska grillning, i härligt traditionsenligt mantra där vi fick sitta inomhus med våra 4 gäster runt vårt fyrmannabord (med 4 stolar) pga vädret- för den som inte har räknat ut ekvationen så var vi alltså 7 närvarande.

6. Tyvärr utvecklat blöjeksem. Vi har provat lite salvor men det enda som verkligen fungerar är mirakelmedlet och allt i allo-handa bröstmjölk. Skulle inte förvåna mig om det gick att rengöra ugnen med det också.

7. Utvecklat ett någorlunda kommunicerbart skrikande.
Orbok:
 - Öh! = Jag är inte nöjd
 - Iaiaiaiiiiiaaaia = Ledsen, vill gärna kramas
 - IIIIIIIIAAAAAAAAARGHAAAAA BLAFARGA GRURGELSPUTTSIIIIIIAAAA - UÄ UÄ UÄ UÄ UÄ, da capo. = Skitförbannad. Okänd anledning. Knappt att jag duger med mina superbrön till att trösta detta.

 Och den senaste på listan:
 Uuuuuu-Aaaaaah! = okänd betydning. Det låter nöjt och det behöver inte hända något för att han ska sluta tjoa. Jag hoppas på att det är träning för hans första ord. Jag hoppas på "mamma", men ett "Kära mor, du är en exemplarisk utgåva av maternell framgångsaga och inte ens frälsarens moder kan mäta sig med dina heroinska, överväldigande, inspirerande egenskaper" går också bra.

7. Utvecklat stopp i köksavloppet (igen). Något av en fäbless för det Eelyonska palatset.

Ville bara tipsa om en tumblr på temat fitness, till de dagarna när det känns lite tungt

http://reasonstobefit.tumblr.com/

Min favorit: In case of zombieland, I would survive

Härlans pärlans. Första "Fredagen" på länge (läääääääänge!)

Har ju varit en del att stå i (jag klagar inte, det är bara ett konstaterande) men just idag har jag lämnat in en tenta för ca 1,5 timme sedan och först imorgon ska jag börja fylla i papper för avgångsprojektet nästa höst och först på måndag börjar nästa kurs.

Så det kommer ju fortsättas vara en del att stå i, men just nu är det fredag. Jag firar med att bjuda in till helsvensk grillning (komplett med halvkasst, halvkallt väder) för att fira mitt överdådigt förnöjda ego som solar sig i min egen prestation. Men jag har alltså inte tänkt proklamera detta för andra, jag firar det i hemlighet, på insidan (samt här på bloggen;)

 

God helg önskas från det Eelyonska palatset!

Ja, jag vet ju att ni inte hänger här för att höra om mina krämpor, utan snarare för att få smaskiga nyheter om bebben.

Tyvärr skrapar han ju inte ihop särskilt många spännande poäng dagligen, eftersom han mest sover. Men jag har lyckats skrapa ihop en liten lista med saker som han uppskattar/anser som sina plikter.

1. Köra upp mor och far i ottan. Detta är mycket viktigt. Det tas absolut ingen hänsyn till hur mycket aktivitet natten har innehållit. SENAST klockan åtta skall båda föräldrar vara påklädda och uppegående annars vägrar han att somna om. Men så snart de fått på sig den andra strumpan (och gärna också kavajen) så somnar han stilla och  rofyllt med ett nöjt flin.

2. Dance for me puppet! Ifall dagen innehåller för lite motion för stackars öm moder med sår i magen, ser jag till att det ska dansas - och då menar jag DANSA och inte bara lite gungande i takt samtidigt som man sitter i soffan och försöker vila den stackars slitna ryggen. SHM är mest uppskattad dansmusik.

3. Hänga i bärselen mellan mammas brön (igen, bry dig absolut inte om den stackars ryggen). This is the place! Men som J sa, vem skulle inte vilja hänga där hela dagen om man fick?

4. Sova mellan mamsen och pappsen. Helst ska de ligga nära, nääääääära och tätt. Då sover man som en prins. Ev kan jag dåsa så långt bort i drömvärlden att mamma kanske kan få hinna på toa och göra "nr 2" i fred (om hon skyndar sig).

5. Lyssna på när mamma sjunger vårsånger. Detta ger upphov till största förundrade minen och sen får jag ingen ro överhuvudtaget om det inte fortsätter sjungas (jag har lärt mig ytterligare verser som man ALDRIG sjunger annars för att få lite variation i nynnandet). Det spelar ingen roll hur hes och ouppvärmd och trött jag är, bara det sjungs någorlunda nyanserat och ambitiöst. "Sköna Maj" har blivit blöjbytarsång.

17 tappra dagar och han har ju ändå lyckats finna sin plats, må man säga.

Begreppet vardagslyx har redan börjat få en renässans hos mig.

Förr förstod jag inte så mycket vad det gick ut på, men nu kan en sådan grej som att få duscha i 10 min eller åka och köpa blöjor, och därmed få hänga på butiken och kolla in dassiga billiga ballerinaskor a la Ica Maxi, göra underverk. Det är något jag inte har förstått att uppskatta lika mycket innan jag fick en liten som hänger efter mig (eller snarare vill hänga sig permanent fast PÅ mig).

Fast mitt ego speglar sig ju i sin egen solskensglans över att vara så beundrad och eftertraktad, givetvis.

Ganska snart efter att jag fått tillbaka min kropp har jag insett att jag har blivit klen (igen). Märkligt hur jag inte märkte hur de försvann, men så tydligt hur de kom tillbaka...

Besvär som
1. Ryggont - det känns som om koterna i nacken och bröstryggen ligger och gnuggar och myser mot varandra, dock inte särskilt behagligt för mig
2. Vingliga spingliga knän - som en nyfödd kalv
3. Sovande vänsterfingrar

Månne ikke detdär såret i magen ta och läka sig lite så jag kan få ta itu med mina andra krämpor.

Idag är J tillbaka på jobbet efter 14 dagars mys&pys.

Jag är alltså ensam hemma med lillevän.

Vi har ju testat oss fram lite i veckorna med att jag var ute en sväng, J har tränat någon timme och nu senast (i lördags) då J provade åka en sväng hem till en kompis men jag fick ringa hem honom efter 2 timmar för det blev för mycket med blöjor, skrik och sår i magen. Gjorde mig omåttligt nervös för idag givetvis.

Men hittills har jag fixat att klä på mig, fixa frukost, borsta tänderna och annat småpyssel med liten hängandes i babygymmet eller på armen. Ännu har det inte uppträtt några smärre katastrofer.

Vi får väl se vad dagen har i antågande. :S

Jag är iallafall säker på att jag kommer få lära mig en hel del flexibilitet samt lära mig utföra riktiga trick med bara en hand (t.ex. knyta skorna). Båda bra egenskaper att besitta.

Det är göttans att ha fått tillbaka sin egen kropp igen. Det känns som om den varit besatt i flera månader.

Och det har den ju. Redan från början kunde jag märka det, innan jag visste att jag var gravid. Någon dag innan jag tog testet (det var lite det som väckte misstanken) var jag på gymmet och kämpade och kämpade, men allt var plötsligt så jobbigt. Som om jag var på väg att bli sjuk.

Som jag har saknat att springa. Jag har varit avundsjuk på andra som jag sett träna, hoppats att de förstått hur göttigt de har det. Springa för allt man har, så det går fort fort med vinden susar i öronen tills lungorna värker. Då lever man. Då känner man hur kompetent kroppen är, hur häftiga saker man kan göra. Vilken gåva det är.

Helt där är jag inte ännu. Men jag kan gå en tur ute och känna att nu är det min kropp igen. De gamla attributen som spenbenen är tillbaka. Jag är inte så svullen på halsen/i ansiktet längre. Givetvis har jag lite nya accessoarer med lite bristningar på rumpan och ett ärr på magen, men whatta heck. Jag kommer ju kunna springa igen.

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan den lille kom ut.

Denna vecka har vi hunnit med
1. Sova och mysa på soffan, vilket har upptagit större delen av våran tid

2. Fått 3 fina stora buketter, dock hade vi ju bara en miniliten 9kr-vas från IKEA så de permanenta blommorna fick vackert bjuda till sina krukor för dessa gäster
3. Badat 2 gånger, en gång var det mycket impopulärt och andra gången en succé, och han hade nog vilja legat där och flytit hela dagen om han fick
4. Fontänkissat på skötbordet med två vuxna springandes runt runt för att fånga den lilla strila strålen (varför stoppa bäcken vid dess källa liksom?)
5. Kissat i sängen
6. Och bajsat i sängen
7. Och kissat i sängen igen...
8. ... och igen...
9. Haft meltdown mitt i natten med tårar och bröstmjölk sprutandes i en enda röra. Kan eventuellt ha varit jag som stod för den föreställningen. 
10. Gått två promenader i parken hängandes som en kokong i bärselen (mycket uppskattat)

Många av de små missödena kan nog skyllas förstagångsföräldrar. Men som någon klok sa, bebisar är gjorda för att överleva just det.

Så när jag var lappad och klar hade bebben redan börjat se sig om efter mat. Dock hade vi inte riktigt tid till sånt just då.

Istället skulle jag flyttas över till min piratsäng men innan dess skulle jag få lite smärtstillande. "Det är ´där bak´, ok? Bara så du vet..." sa sjuksköterskan. Hmm, jupp, som om jag skulle kunna känna något av vad som hände i den regionen när jag just inte känt något till att fyra händer pillat runt inuti i min mage...

Efter den otroligt skillade flytten av mig från operationsbordet seglade jag och bebben ut igen med J i släptåg.

Sen låg vi, vad jag anser är en stund men tydligen var två timmar, på uppvak. Där började jag långsamt återfå känseln i benen igen, men hade inte så mycket tid att bry mig om det då jag mest stirrade med skräckblandad förtjusning på antagligen Guds finaste skapelse (modest och fullständigt opartiskt uttryckt de facto).

Detta lilla under (eller vidunder, som det heter på danska) var fortfarande sugen på något att äta så jag skulle försöka amma. "Ska jag hjälpa er lite?" frågade den söta barnmorskan och tryckte dit bebben inte helt olikt när pappa trycker fast killingarna på getternas juver när de är nyfödda.

Men ja, det fungerade ju utmärkt, och då fattade jag och den lille direkt hur det skulle vara. Sen dess har det bara flytit på med det och det är jag tacksam för. Det gör ju ont som sju hårdrivna piggsvin som rispar sig igenom en ost de första tio sekunderna, men det var tydligen helt normalt. Yay.

Sen låg vi inlagda över natten, och gick hem nästa kväll. Det var lite läskigt att ta honom ut i världen till alla bakterier och farligheter och lämna all söt och snäll personal på sjukhuset, men jag längtade ju hem också.

Sen dess har vi mest legat hemma på soffan och myst, alla tre.

Det låter så märkligt nu, när vi är tre, och inte två. Min egna lilla familj! Och när jag tänker så växer sig hjärtat så stort att de andra organen blir förskräckta över dess makt och jag tänker att dessa två människor skulle jag försvara med mitt liv, om det krävdes. Jag skulle inte ens blinka.

Väl på operationsbordet kände jag mig lite som ett djur till slakt vilket den söta sjuksköterskan nog hade på förnimmelsen. Så hon klappade mig lite på den illgröna hårnätsmössan och höll mina händer och informerade mig snällt och sakligt om vad som hände, som när t.ex. anastesiläkaren kladdade ut bedövningsmedel över hela min rygg när sprutan for av kanylen och lite annat smått och gott.

Själva spinalbedövningen gjorde inte i närheten av lika ont som droppet, som sved som om själva helvetet slängde salt och syra över handen på mig. Dock knäppte det till lite mystiskt i ryggraden när jag (och jag vet, nörd) antar att han bröt igenom ligamentum flavum. Då började det pirra lite i på utsidan av låren och jag hann fundera någon sekund över om läkaren nu pillade på mina ryggmärgsnerver innan jag förstod att det var bedövningen som satte in. Jag skrattade till lite, så att alla i operationspersonalen började fnissa, över att det jag varit näst mest rädd för (mest rädd var jag ju fortfarande för hinnraseringen) hade varit så lätt.

Så innan de hunnit lagt mig ned kunde jag inte känna någonting från strax under bröstkorgen och nedåt. De konstaterade att jag låg lite snett på operationsbordet och snäll som jag är skulle jag försöka flytta mig, men kunde inte röra mig en millimeter! Jag försökte böja mina tår men det var absolut ingen respons. Då började jag fnissa igen för det kändes så komiskt (och kanske för att adrenalinpådraget började avta).

Så hängde de upp den sterila tilltäckningen så att jag inte kunde se min kropp från under bröstkorgen och nedåt, ungefär. Så sa operationssjuksköterskan att hon skulle tvätta mig med lite sterilt medel på magen, och att det kunde kännas lite kallt. Jag kände inte ett smack.

Den isländska kirurgen kom in och hälsade och klappade mig lite på huvudet och frågade om jag undrade något, och sa att det här skulle nog inte ta lång tid.

Och så lite tid det tog! När de sa att nu skulle de börja fick jag lite småpanik över hinnorna igen, och bad J berätta om fina saker för mig. Han berättade om vår örtaträdgård vi ska ha till vårat hus och jag sa att jag ville ha dill och gräslök, inte märkliga spexiga saker som timjan och koriander, för det förstod jag mig ändå inte på. Jag märkte hur det poppade till i magen och i förvirringen över dill och koriander trodde jag att "pjuh! Nu är hinnsprägningen över" (vilket den ju inte var, konstaterade jag flera dagar efter operationen, pop-ljudet är ju när man spränger hinnan innan man drar isär den) och tur var väl det. För sen satte sig en elefant på mitt bröst.

Men det visade sig att det inte var en elefant men istället den isländska kirurgen som försökte klämma ut bebben genom det lilla snittet. Bebben blev mycket frustrerad och så fort islänningen fått ut baken på gossebarnet kissade bebben på honom. Rätt attityd, tycker jag.



Så snart de fått ut huvudet hörde jag ett litet pip från bebben och en liten tår rann okarismatiskt från ögat ner i örat på mig (ev kan det också ha varit en kaskad av störtbölingstårar, vad vet jag...)

Så kom den lille. Han låg där i sitt fosterfett och blod och sekret och såg förvånansvärt charmig ut. Dock sa han inte så mycket och jag förstod att han måste ha mycket vatten i lugnorna, så det var inga problem att låta barnmorskan och J gå till rummet intill och få styr på det, bara de skyndade sig tillbaka (jag ville ju inte nödvändigtvis behöva tillkalla satan och få honom att hitta den ansvarlige för att ha stulit min bebbe).



Efter bara några tiotal sekunder kom anastesiläkaren tillbaka och sa att han kunde höra den lille skrika för full hals utanför, och jag tackade honom innerligt för hans förståelse för vad jag behövde med några tårar till ner i örat.

Efter några minuter kom bebben tillbaka in i operationssalen, buren i armarna på J som hade tårar i ögonen och eventuell störtbölade jag lite till. Sen lade J bebben på mitt bröst, eller det vill säga min hals, eftersom det var det som det fanns plats till.

Och där låg han och tittade sig omkring på oss, mig och J, samt lite annat löst folk, och såg ut att fundera över vilka vi var för några ena typer.

Och nu, det ni alla väntat på! Den dramatiska dagen!

Som började förfärligt odramatiskt. Vi skulle möta in klockan nio och det enda spännande med det var att vi var sena. Vilket inte gjorde någonting eftersom det snikat sig in lite andra födande kvinnor på operationsprogrammet.

Så jag och J låg i sängen uppe på avdelningen och fantiserade ihop hur kul det skulle vara att leka piratkrig med de andra på avdelningen med sängarna som skepp. Så kunde vi rulla runt i gäng och röva sjukhusmaterial och mat från de andra avdelningarna, ha vakttjänst framför hissarna och lite såntdär. De riktigt avancerade "modersängarna" kunde ha rullstolar som externa satelliter till att samla och försvarar.

När vi roat oss färdigt med det plågade jag mig själv med att tänka på mat. Jag fastade ju nämligen som en dedikerad buddist då man inte får äta något innan man blir opererad. I takt med att blodsockret föll blev fantasierna allt livligare och en kokt potatis med sås och kött med strimlad rökt lax och lite renkött ovanpå hade inte smakat hel fel. Lite prunchpraliner och en kebab till efterrätt skulle ju bara vara pricken över i:et.

Så efter fem timmars väntande/fantiserande/filosoferande frågade jag om det kanske eventuellt skulle kunna gå för sig att få ett litet dropp med lite glukos (socker) i... Och då blev vi kallade!

Så jag iklädde mig de löjligt fula operationstrosorna och intog min piratsäng och väntade spänt. J klädde sig i försvånansvärt inte helt osmakliga engångsoperationskläder.



När jag så fick segla iväg i min skeppsäng hann jag få panik över allt som jag kunde få panik över. Givetvis höll jag god min och spärrade endast upp ögonen i förskräckelse samtidigt som jag tänkte massiva paniktankar som "nu händer det! NU händer det! Nu är det dags! Gaaaaaaah stanna skeppet jag vill hoppa av!" och kände mig som när jag var liten och gömde mig i ett hörn mellan två dörrar i hallen (de kunde stängas så att man inte syntes, eller iaf trodde man det när man var fem år) när jag blev för nervös eller exalterad (japp, intressant att jag hann tänka på det då)
Jag hann även med lite mindre dramatiska men ändå ödesdigra tankar som "när jag kommer nedför den här gången har jag en bebben med mig i armarna och inte i magen" och "det här är sista gången jag åker hiss utan vara mamma" och "när det här är över är min livmoder för evigt ärrad".

En ganska diger skara tankar med tanke på att jag fastat i över 12h, anser jag själv.

Hur som helst så fick jag och J de klassiska fula gröna hårnätsmössorna kletade på huvudet (de som är så fula att ingen i personalen använder dem, utan lämnar dem till de stackars patienterna - själv använder de några lite mer stilfulla, men ändå ack så fula) och jag och J hann ta några så fula bilder så inte ens mitt självdistanserade självförtroende skulle klara av att publicera dem här.

Ni som följer bloggen vet ju annars att jag brukar vara ganska frikostig med sådana material om mig själv och kan därför ana hur seriöst allvarligt hysteriskt ful jag såg ut i min förvärvade sjukhusoperationsmundering. J såg något bättre ut, men ja, han var ju i så att säga i fördelaktigt sällskap.

Fortsättning imorgon...