Förutom att tjuva åt sig extra service kan man även skylla på W i stunder av sinnessvaghet.

Som idag när jag var på café.

"Det blir 96 kr" sa konditorn/bagaren/konditorn/baristan/annat-fint-namn-för-jag-bakar-godsaker-och-säljer-dom-dyrt

"Men, kostar inte dagens 75?" undrade jag
"jo, måndag till fredag"
"Jaha! Ja det är lördag idag förstås" sa jag och håvade fram 75 kr.
"ööum, ja, tack, då saknas det bara 26 kr"
"aaaah men alltså! Förlåt! Det sa du ju... Sorry, jag kan knappt stava till mitt eget namn nuförtiden.. Ehem, uppe halva nätterna och så, du vet" säger jag och pekar menande ner i vagnen (vilket är världens största lögn, eftersom W sover så gott som hela natten samtidigt som mitt sömnbehov drastiskt och magiskt sjunkit från 10 till 5 timmar per natt. Peppar peppar peppar (jag kan inte peppra detta nog).
"ja.. såklart! Ingen fara, tänkt inte på det..."

Igen, sjukt praktiskt.

Av någon märklig anledning har jag och Posten Danmark kommit i luven på varandra.

Eller det vill säga att jag har kommit i luven på dom, eftersom dom inte verkar veta var jag bor (inte så praktisk för ett postväsen, kan man tycka).

Detta leder till att ett flertal av mina paket inte kommer fram. Efter att ha käbblat upprepade gånger med posten och fortfarande inte fått bukt med problemet beställer jag nu varor i J:s namn (hans paket kommer iaf fram).

Dock måste J vara så söt och skriva fullmakter till mig så jag kan hämta (i princip) mina paket.

Men idag när jag skulle hämta ett paket så ville post-tanten inte lämna ut det iaf! WTF?!

Så jag vred upp vagnen och stampade ner på hjullåset och drog sen på mig min drygaste "nu-jävlar-ska-du-få-höra"-attityd och tog ett djupt andetag och... Inser att tanten tittar förtrollat ner i lilla W:s plyte.

Jag var inte sen att hoppa på tåget så jag slängde snabbt av mig dryg-attityd-kappan och böjde mig teatraliskt ned och rättade till den icke-felsittande gubbkepsen och log så sött jag bara kunde... och DET FUNGERADE!

Någonstans där inne i det lilla postbuds-tantens stela inre smälte det så pass att ett litet paket kunde slinka förbi.

Sjukt praktiskt.

Nu ska jag klura ut fler sätt jag kan använda detta till min fördel.

Häromkvällen informerade J att jag hade tröjan på mig ut-och-in. Jag informerade tillbaka med att detta hade redan kommit till mitt vetande, med en vänlig utskällning om att det inte angick honom (jag kan vara så förbannat trevlig, bara jag vill).

Nästa dag var jag noga med att få på mig T-shirten åt rätt håll.

Det var först på eftermiddagen jag insåg att byxorna var ut-och-in istället.

I sommar tog jag revansch på Larven!

Denna märkliga Berg-o-dal-bana med en drogad clown- larv till förare skrämde vettet ur mig när jag var 3 år och blev nedklämd i karusellvagnen för två dramatiska, livsfarliga varv på rälsen. Om jag inte var en fegis innan, blev jag det definitivt efter detta trauma.

Men i sommar kom chansen att ta revansh på kräldjuret tillsammans med J:s systerdotter (4 år).

Det gick lite fort i kurvorna, men jag vill meddela att det gick bra! Jag blev till och med så pepp att jag funderade på att åka en "vuxen" berg-och-dalbana. Men som tur var tog jag mitt förnuft till fånga i kön, när jag insåg att jag ju tycker om att leva.

Man kanske skulle bli en adrenalin-junkie?

Scenario: folk som mister sina barn, barn som far illa, barn som är sjuka osv osv.

Min reaktion förr: meh, det var ju tråkigt. Bättre lycka nästa gång. Återhämtningstid: 2 minuter.

Min reaktion nu: Bluöhähöjuiiimmmnngg snyft snyft vaaaaad?! Nääääähähä-hääääääj! Men huhuhuhu storsnyft blagörgla snorslemsnyt huä-huä-huä så fruktansvärt huä omänskligt guuuhuuuuujmh kvid-snyft-frust-svälj-huä --> Stortjut (som en clown som sitter ner mitt på golvet i skräddarstil med tårarna sprutande åt alla håll). Återhämtningtid: 4 dygn. Kan ev få ner det till 2,5 dygn om jag får krama bebben hårt, hårt, hårt i flera timmar.

Äntligen! tänkte jag när jag satte mig på spinningcykeln idag. Äntligen ska jag få ta i tills jag nästan skiter på mig. Sånt gillar ju jag. Det har ju varit ett år av moderat träning pga babybumben, men nu kunde man ta i utan risk för att något skulle ramla ut.

Och som jag fick ta i, utan att ta i särskilt mycket. Min kondis verkar tydligen ha gått och blivit bekväm av sig och ändrat attityd till soffpotatis. Typiskt kondisar, de går och förslappar sig så fort de får chansen.

Men jag drillade den päran tills den låg i ett hörn i mitt inre och grät förskrämt, medans jag själv erfarade en halv hjärtinfarkt, av detta ändå inte så hårda spinningpass.

Må'n icke den kommer sig på benen igen.

Igår var jag på tenta. Min hjärna stoppade all aktivitet omedelbart när den såg de två eksaminatörerna och jag fick klara mig på munröta. Men det gick, men inte lika bra som jag hade hoppats.

Inatt vid tvåtiden ploppade svaren på frågorna in.

Well jeeee thanks, brain.

Kärt barn har många namn. Här kommer ett urval:

Bebben, Wille, Lille- Wille, Wille-skutt, Nupen, Pruttas, Pruttis, Skalbaggen, Lille Väääääääään, Trôll-onge, Mr. Frownface, Korven, Korvatjoff (den lille diktatorn), Small Bear, Little Bear, Oopa-oopa-John, Small Fry, Bubbas, Hopp-Niklas, Hoppas, Tjockis.

Det vankas tenta igen.

Som vanligt kan jag inte komma på en enda grej jag kan om ämnet, trots att jag pluggat i princip hela sommaren.

Sen hittade jag den här bilden:

Sen vi kom hem från semestern tänkte vi att det kanske var en bra tidspunkt att få bebben att sova i egen säng.

Han sover numera i spjälsängen, där vi tagit bort ena långsidan så att den kan stå alldeles bredvid vår säng.

Vilket går ganska bra. För honom.

Själv har jag världens största separationsångest.

Möjligt tankemönster hos Small Fry (bebben):

"Hmmmm.... Hon började inte gråta när jag för sjuhundraelfte gången rev mina sylvassa drakklor som inte låter sig klippas till något annat än att bli mer slipade över hennes bröstvårta den här gången heller... Bäst jag provar en gång till. Nämen! Inte för sjuhundratolfte gången heller? Men är det inte lite tårar jag kan ana där i ögonvrån? Bäst att prova en gång till...."

And so on an so forth.

På semestern kom lillen på att man kan sträcka sig efter saker och sedan stoppa dem i munnen.

Dock är det lite svårt att få till det där greppandet, och så blir han ju så frustrerad med en gång. Jag försöker förklara för honom att Rom byggdes inte på en dag, men han mest skriker tillbaka åt mig.

Jag fööörståååååååååår inte var han har fått sådant beteende ifrån.

Jag fullkomligt spruuuuudlar ju med tålamod.

Tjopp så var det redan augusti. Bloggtorkan har stått på som ett ökenårhundrade men vad gör väl det, folk har väl bättre saker för sig än att sitta och smaska i sig göttigheter om mitt liv.

Själv har jag varit på semester i Sverige med min lilla familj. Vi har hållt dop och varit på kräftskiva och lite annat smått och gott. Jag försökte bland annat ta en fika i trädgården med en kompis när en get som inspringande och djävlades. Ibland förundras jag över hur mitt liv ständigt verkar ränna i ingemanslandet mellan verklighet och surrealism.

Nu sitter jag alltså nyhemkommen i min lilla lägenhet, begravd i en kaotisk massa av saker. Detta får mig att fundera på hur mycket skit jag äger vilket automatisk leder till ett slags städa-slänga-förvara-beteende som mest går ut på att flytta runt saker tills jag tycker att det känns bättre. Dock åkte min garderob på en skoningslös utrensning när jag såg alla trötta tröjor som hängde där inne och noppade sig.

Nu funderar jag på att göra en ny lista med skitgrejer som jag behöver köpa hem.

Ååh vad jag kände för att göra en gammal hederlig lista, sådär som när man var tretton. Allehanda och oförskämt stulen från Spiderchick.nu .

Nämn en bra sak med dig själv: Jag är vis. Ja det var opretantiöst, kan man tycka. Men jag tycker faktiskt det. Visst kan jag också damma av en hederlig skita-i-alltihopa-attityd och misslyckas lite då och då, men jag är faktiskt ganska duktig på att lära av mina misstag efter att jag gråtit över dem en stund.

Nämn en mindre bra sak med dig själv: Jag är lite för strukturerad, och förväntar mig att jag kan klara av och fixa att allt ska gå som tåget.

Vad var det senaste du sa högt? "God natt myspysisar, tack för idag" (Det var igår kväll, hittills är det bara jag vaken)

Vad var det senaste du googlade? Det engelska ordet "Opacity".

Vad åt du senast? Havgregrynsgröt. Goffade jag i mig för ungefär två nanosekunder sedan.

Vilken bil åkte du senast? Mammas och hennes makes bil när de var här för två veckor sedan.

Hur skulle du se ut om du aldrig hade ändrat något med ditt utseende? Öum, trick question? Vad ingår i "ändat mitt utseende? Att klä på sig? Att borsta håret? Att växa upp? Jag går med det modesta svaret --> helt ok.

Vad är du mest rädd för? Döden. Jag är rädd att den är tom och tråkig och non-existerande. Fast det gör egentligen inte heller så mycket, men det är bara så sköjsigt att leva så jag vill liksom inte byta bort det.

Vad var du rädd för när du var liten? Intressant nog också döden. Jag funderade mycket när jag var liten.

Någon som inspirerar dig: Människor som uppnått Zen och bor i "min typ av värld". Munkar som uppnår det på munkkloster är också inspirerande men jag hade inte lust att ge upp mitt sköjsiga liv här. Jag vill ha kakan och äta den också, så att säga. Om någon faktiskt lyckats med detta konsttycke är osäkert.

Värsta smärtan du råkat ut för: Hmmm.. Ja jag kan ju inte dra till med "föda barn"-kortet, för det kände jag ju inte ett smack av, så jag går för vissa själsliga smärtor som jag tyvärr fått känna av under mitt liv, och de är inbakade i mina hemliga rum och tänker inte komma ut och spöka här.

Lejokungen kan slänga  sig i väggen. Här har vi ettan på veckans playlist

 

 

Det bästa är om man får dansa och hoppa i knäet eller på bordet och titta på filmen samtidigt. Då kan man dansa till man bokstavligen stupar (= somnar). Osäkert om det är överpresentationen av de snygga brudarna  eller den gröna lasern som lockar. Men med tanke på J:s fascination för den senare tippar jag på det.

Rutiner innan jag lämnade lägenheten, förr och nu:

Förr: Borsta håret, välj frisyr, styla frisyr, puda näsan, förskräckas över den röda pricken på näsan, borsta tänderna, välja kläder, klä på sig, oja sig lite till över pricken på näsan, byta outfit, fixa till håret efter påklädning- och byte, välja jacka, välja skor, välja väska, pudra över pricken på näsan igen, göra miner i spegeln, byta jacka/skor/väska, kontrollera pricken på näsan, börja lämna-lägenhet-ritual (kolla kylskåpet, kolla strömbrytaren till tv, kolla spisen, kolla vattenkokaren som måste vara urdragen) x 2 --> redo att lämna lägenheten.

Nu: har jag byxor på mig? Om Ja --> redo att lämna lägenheten

Ett skämt jag såg fram emot att dra inför barnmorskan vid förlossningen:

"Ja, det vore ju trevligt om det blev ungefär som att klämma ur det där sista ur tandkrämstuben, typ. Det skulle jag kunna tänka mig".

Tyvärr fick jag ju inte chansen eftersom jag fick mig ett snitt istället. Bättre lycka nästa gång.

J ringde och fick oss en ny vaccinationstid idag, den charmören.

När man suttit hemma i sisådär en månad och mestadels lyssnat på sin egen bebis-svenska och på sin höjd lite seriösare 50/50 svensk-engelsk med J så kan man kort och gott säga att danskan blir lite ringrostig.

Vad jag ville säga när jag kom till vaccinationstiden idag:
Hej! Åååh I må meget undskylde at jeg glemte vores tid sidste fredag. Jeg forstår simpelthen ikke hvordan de kunne lade sig gøre, lægestuderende og alt! Men I hved, så går man og køber ind og så "pling!" så er den huske-listen ude af verden. Så virkelig, UND-SKYLD! Jeg vil ju gerne sige at det ikke skulle komme til at ske igen, men I hved ju hvordan det plejer at gå... Alle kan ju glemme en gang imellem. Så jeg er virkelig, virkelig, glad at I tager jer tid til os idag, så vi når at få den vaccine før vi tager til Sverige. Så behøves jeg ikke være så nervøs for kighosten og alt det der. Jer er VIRKELIG taknemmelig. Og igen, undskyld.

Vad jag sa när jag kom till vaccinationstiden idag:
Hej! umm.... Undskyld! Virkelig Undskyld! Ikke meningen... um... Glemt tid fredags... undskyld... um.. Mange tak se os idag.. Um... ... ... Virkelig tak. Undskyld.

Tillsammans med en stortjutande nystucken unge i armarna måste jag ha framstått att ha den värsta slängan av amningshjärna någon någonsin skådat i hela avdelningens historia.

Idag glömde jag bort Lillens vaccinationstid.

Medan jag väntade på att Socialtjänsten skulle komma plockade jag fram min gamla goda supina lägga-mig-raklång-på-golvet-och-skita-i-alltihopa-attityd. Den är väldigt praktisk när man vill klandra sig själv för livets och världens alla mödor och olyckor.

Kanske ska jag förklara mig själv. Dagen började med att jag satte tänderna i min egen tunga vilket åsamkade mig en rejäl svullnad och ett mindre blåmärke. Sedan dess har tungan legat där och skavt hela dagen. Det var en bra grund för en lyckad fredag, kan man tänka. Efter detta insåg jag att jag i vanlig hederlig fason låg minimum 365.000 sidor efter i min pluggeri eftersom jag är så klantig och är sjuk i influensa och gravid-illamående när tentorna avgår på höstterminerna. Så då måste jag väl göra dem på sommaren istället. Sen har Lillen varit allmänt grinig i några dagar och slitit ut mig lite extra. Bara för att, antar jag. Någon gång efter detta mottog jag mitt du-har-missat-din-läkartid-sms och då rasade helt plötsligt de klena armarna och platthuvudet på pojkstackarn över mitt skyldiga samvete och då ville jag inte vara med längre. Så då fick det bli skita-i-alltihopa-attityd.

Efter att Socialtjänsten till trots för den missade tiden, platta huvudet och de klena armarna uteblev, bestämde jag mig för att baka en kaka. När jag smält smöret och vispat ihop äggen insåg jag att jag glömt köpa kakao (även fast jag handlat idag) och - I'll have you know- grät bara i 15 minuter innan jag gick till sjukhuskiosken och köpte Polly.

Om jag överlever tills imorgon så lovar jag att försöka med nya tag då.

Jag glömde ju helt bort om att berätta om vårt lilla missöde förra veckan.

Jag vädrade den lilla stjärten på gossen och i ett obevakat ögonblick slog Speedy Gonzales till och lyckades lämna sina markeringar på både soffan och mina träningsbyxor innan jag (trots att jag satt alldeles bredvid) hann inse läckaget och stoppa det.

Det var inte föränn flera timmar senare som jag insåg att Speedy även hade slagit till mot min "The Name of the Wind" bok, som jag fann blöt, skrynklig och besudlad med ett mycket förolämpat anlete.